Välkommen till min blogg

Nu har det gått två veckor sen Per åkte på avgiftning och sen vidare på behandling, det känns fortfarande wierd, inte alltid så lätt. Men!

 

Jag har klarat det förut och jag kommer att klara det igen.

 

Det är lite sjukt ändå, jag hinner just återhämta mig och finna ett visst nöje i att vara själv efter allt med Sebastian-som för övrigt spenderade förra sommaren på behandling.

Men då helt plötsligt,verkligen från ingenstans så kommer Per in i bilden, och trots min "motsträvighet" eller rädsla eller vad man nu ska kalla det så har han blivit långvarigt kvar i mitt liv- helt klart för att stanna...

 

Jag hade träff med Sofia och Anders idag och ämnet dök upp, att det ändå är lite lustigt-vad är det för några karlar som jag hittar mig där det är två somrar på raken som jag får spendera själv med den andre på behandling? meeen, jag kunde ändå inte hjälpa att tänka att oavsett det,så är skillnaden mellan dom två så ofantligt stor så att ens försöka jämföra dom är omöjligt, dom är inte ens i samma division..

 

Så jag tänker helt enkelt att det är en jäkla lustig slump, som ändå gör mig lite ledsen, men sjukt spänd på framtiden.

 

5 veckor kvar...sen så får Per permis för första gången, det är ju då definitivt något att se fram emot. Under tiden så har jag mitt eget arbete att göra, komma igång med aktiviteterna igen, släppa min självvalda isolering som har haft sin funktion, och kommer att ha det ett tag till, men som det ändå är dags att börja säga hejdå till för att bejaka livet lite mer.

 

Nog för att jag älskar min lägenhet, men så jäkla ösig är den inte. ..

och oavsett hur mkt jag ändå gillar att vara själv, så är det skillnad på ensamhet och ensamhet, den som har varit har väl mer varit en panisk självvald -helt för att undvika smärta-ensamhet. nu är det som dags för lite sundare val/balans av ensamhet och sociala tillställningar-åtaganden..

 

Jag vete tusan varför jag ens kom på att skriva om just det här nu, när det inte alls var min plan från första början, men men, 

det behövdes väl också ventileras ut, sätta pränt på tankar kan ju göra dom mer verkliga, och kanske lättare pusha på mig till att ta tag i mitt sökande utåt efter mänsklig kontakt igen.

 

Thank god för Madde säger jag bara!

 

Kram alla!