Välkommen till min blogg

jag har alltid varit ganska obrydd om risker och eventuella konsekvenser för mig som person,mitt liv eller min kropp och psyke. Jag har som aldrig känt behovet av att vara rädd om kig själv eller värdesätta att vara lite försiktig och försöka skydda mig så mkt som möjligt utan att totalt kväva behovet av att få veta,se uppleva allt nytt som självklart samtidigft har skrämt skiten ur mig och då tvingat mig till att hålla på wing it metoden förutom dom perioder i livet då rädslan totalt har hållt mig fången och stängt in migutan någera som helst risker i livet men ej heler inga positiva upplevelser och saker som triggat min i vanliga fall konstanta nyfikenhet.och fantasi. det som faktiskt alltid i slutändan och totalt mot alla som helst odds har tvingat ut mig och möta alla frågetecken och problemmed krockande behov som ett ständigt frågetecken utan att någonsin ha greppat ens någon form av grundläggande görhållningsregel i det totalt övermäktiga och fullkomligt konstanta förvirrande och helt baserat på slump -värld av interaktioner med andra människor. hade jag inte på ett skevt sätt nog haft ett behov av mänsklig kontakt och stimulans från omvärlden så hade det nog inte förvånat mig om jag hade levt mitt liv som eremit, liksom jag la ju en rätt bra grund för ett sånt leverne redan som liten hemma i skogen, då vänner inte existerade och livet i skogen innebar mer arbete än lek och där familjen mest var en ytlig upplevelsa av allt annat än nerhet och mer innebörden av kaos,då jag så ofta som möjligt flydde in i skogen,till tystnaden,lugnet,,tryggheten och oförändlighetenavsaknaden av stäbndiga frågetecken frmkallade av saker,händelser och beteenden som aldrig fick några svar utan bara vara ologiska,konstiga och gav känslan av tanförskap, att jag som inte hörde till när jag inte förstod prinsiperna och dom olika tillvägagångssätten,formuleringarna och orden i instruktioner som mina syskon altid förstod vad jag uppfattade som direkt men som säkert egentligen tog lite tidäven för dom. då bev jag förpassad till köket där jag inte behövde fatta en massa konsiga instruktioner eller,försöka memorera ett oändligt myller av namn på olika vertyg och spakar och rattningstekniker på alla olika fordon som jag varken kunde para ihop med namn,märke eller ens rätt kategori.utan istället fick jag vara där jag inte behövde kunna allt genom att noga älta om och om igen tills det satt ui rggraden och hade övats på i evigheter utan istället så var jag där känsla ,smak och doft var det enda som betydde något, det enda stället där förmågan att lätt kunna memorera och lagra instruktioner och olika information nästan kunde anses som en nackdel som hämmmade det som alltid har hålts som viktigast-fantasi och eget tänkande, att ha ideerna och viljan att modet att våga ta risker,tänja på gränserna och helt på eget sätt utforska området. Men som p´ett sätt blev det enda i livet som jag faktiskt lyckades bemästra till en något sånär fullkomlig kunskap och trygghetsområde.därefter kom böcerna,alla dessa böcker med berättelser och sagor som var min egen värld som bara jag och mamma till fullo förstod och hade behov av ,och som kontinuerligt lärde mig innebörden och förståelsenpå en del av dom där orden som jag kände igen,hört någonstans i den dagliga jargongen,men aldrig förklarats eler lyckats klura ut innebörden av genom att iakkta.omgivningens respons via val av ord och handling på det hela,så med det i tanken så känns det som att den mest logiska och fullkomligt passande valett i ivet hade varit att leva som eremit, med all träning i tysta miljöer,där uppslukande av en berättelse stal alla försök till konversation, där djurens läten var till lika del utan möjlighet att någonsin kunna l'lära sig att förstå som alla dessa identitetslösa ord i folkvimmlet då byn samlades som aldrig någonsin fick någon förkalring eller innebörd föräns först då jag mer räknades höra dom vuxna till än och sen länge passerat barndomen.i miljöer där tysgtnad var en röd tråd,det enda ständiga inslaget och mest grundläggande av hela mitt livs grund så kan man tycka att jag borde ha formats efter den,och blivit en del av tystnaden. men istället för den logiska utveclingen så anammade jag av någon ologisk och fortfarande ännu lika obesvarade anledning ett naturligt läge där jag ständigt pratade även om ingen människa ens fanns inom enmils omkrets, kanske som en naturlig reaktion för att dämpa den där ständga känslan av att inte höra till,av ensamhet och ständig avsaknad av ett och under så många år otillfredsställt behov,sug,längtan efter att höra till,dela med sig,med av allt som jag bar själv,att ha ett samförstånd och djupodlad kontakt och då även känsla av tillhörighet och trygghet,förståelse och kanske fått slippa känslan av ständig ensamhet,utanförsap och som att jag inte hörde till utan på något sätt hade just jag blivit felkonstruerad då jag sattes ihop.

Så idag lever jag med harmoniska minnen och saknad av barndomens tysta men ändoc trygga miljöer,men lever bland männsikor i miljöer som är allt ifrån tystautan där tystnad skapar en känsla av rädsla,otrygghet och behovet att vara städigt beredd på något, ,på vad all sin ensamhet och avsaknad av mänsklig värme ändå skänkte mig känslan av trygghet med all sin enkelhet och oföränderlighet ,som enbart skiftade färg och form som en ständig genklang till dom fyra årstidernas ständiga och oföränderliga skiftande som sen det att världen skapades alltid till samma oföränderliga och tidslösa takt lika rytmiskt nu som då och som för evigt alltid komer att fortsamma exakt likadant som alltid i fullkomlig och på något sätt enormt uråldriga symbios som fanns redan innan våran planet skapades och som jordens hjärtslag kan föra ut ekot av sin puls via till även dom plantor som annars skulle ha förtvinat utan möjlighet till närheten ocgh fysiska sammanlänkningen via rotsystemet.

Tystnaden, den som alltid har varit min barndoms enda källa och innebörd av trygghet,som inom mig skapade egenskaper och lockade fram behov av att fylla ut all denna enorma tomhet med ord, som även om talad av mig för mig gav ett barn en anledning till att vidbehålla den lilla lågan och hoppet som den symboliserade om att en dag få kunna byta ut allt tystnadens tomhet och alla mina överflödiga ord högt uttalade till mig själv med en annan mnniskas röst,en annan människas klang och tanar,iderer och samtalsämnen som ständigt locade till att fortsätta lyssnaäven om det utlöste konstanta ffloder av ord från barnet som inte längre kände sig fullt lika ensam, om så även bara för en kort och intensiv period,aldrig varaktig,aldrig trygghet eller säker,en självklarhet som nog aldrig komer attt förvärvas. men som erfarenheterna har visat på tas för ch anses vara en egenskap som skapar oförståelse,som skrämmer och måste anses som onaturligt och inte fullt nrmal, som ger känslan av utanförskap återigen lika mkt makt,att inte höra till,att jag måste vara defekt,inte som
någonting logiskt eller lika mkt värt och av samma sort som alla andra människor. utan istället anses som något att peka på och visa om så fort ryggtavlan min är min mur mot skratten som ekar sig fram,blandat med olika ord,benämningar av mig som något annorlund,omänskligt eller felskapt. inte ens anses ha en själ som räknas som hel eller en skalle lika värdig i all sin mystik och briljans som dom som hör till dom som genom sin ständiga upprepande av lika ofständigt skiftande mäbniskors munnar bestämmer allt värde i livet.även på jag som ingen än idag någonsn har försökt förstå sig på och accepterat som lika värde trots olikheter som bara är just det.olikheter.inte defekter.


så ja, först tänkte jag helt radera den här texten som skrevs ihop inatt under timmar av förändrat sinnestillstånd och verklighetsuppfattning som bara upplevdes som genuina och verkliga för mig, men som redan har frambringat hånskratt, och spott och spä,där ord som sinnessjuk,och,bevis på galenskap redan har fått mig att skämmas och av rädsla för att bli definitionen av glåporden och etsa fast känslan av skam och etsa fast viljan att fly,att slippa undan och försöka glömma behovet,orden,förtvivflan och känslan av att vara ständigt iakttagen som ett djur aldrig sett förut och därmed satts i bur fr att sen aldrig mer komma ut,utan tillhörig,bara fylld med förståelsen av alla olikheter och som defineras som något konstigt,något farligt,inte normalt.inte naturligt utan dömt att alltid ses på med oförstånd och rädsla ,och via den tanken och via oförståend tagna slutsatsen stänga alla dörrar och försök till att ens tänka tanken på att det finns en chans att kunna kommunicera med varandra och därmed för alltid utdöma till utanförskap,ensamhet och att inte höra till någonstans i världen,utan att alltid leva en bit utanför,alla grupper,alltid ensam, utan någon tillhörighet här i världen och där skällsorden under lång tid var något som kändes glädjefyllt jämfört med känslorna som skratten frambringade.

men mne, här är texten iaf.

orkar inte renskriva dne utan behöver prioritera att flyh måendet som sakta men säkert har krupit sig på under morgonen och just nu känns som att dne antingen kommer att kväva mig eller få mig att bryta ihop i tårar..