Välkommen till min blogg

I morse for jag till sunderbyn för att påbörja min interferon/ribavirin- behandling, när jag kom dit så visade det sig att dom inte hade fått in svaren från umeå än gällande vilken genotyp jag hade (vilket dom måste veta för att kunna bestämma dos och behandlingslängd) så en sköterska ringde till labbet och då visade det sig att dom inte hade kunnat ta fram genotypen eftersom blodprovet jag lämnade när jag beslutade mig för att genomgå behandlingen var negativt!

Så jag fick lämna ett blodprov innan dom skickade hem mig så nu är det bara att vänta på svaret, om det också är negativt så blir jag friskförklarad!

Det känns helt sinnessjukt, från djupaste förtvivlan till största euforin på bara några timmar, jag har såklart veta om att sjukdomen kan läka ut av sig själv men jag trodde aldrig att det skulle hända mig, att jag skulle ha sån tur.

det är sådana här gånger jag verkligen, innerst inne känner att det är något som vakar över mig. Hur mkt tur får jag ha egentligen? är detta någon form av belöning för något? jag vete tusan men glad är jag, och tacksam.

Jag har en klump i magen och hjärtat känns som det ska sluta slå, känner mig nästan panikslagen och helt plötsligt som att allting går åt fanders.

jag vet inte varför, jag ska skriva prov idag, men det kan inte vara det.

jag är rädd, riktigt rädd och jag vill bara gråta, skrika, bryta ihop och ge upp.

Känns som jag inte vet vars jag ska ta vägen,eller göra för att må bra igen. varför mår jag inte bra nu? vad är det som har hänt, jag vet jag har varit orolig inför imorgon men har jag verkligen varit såhär orolig? har jag försökt bortse från det min kropp har signalerat? jag trodde det var under kontroll. att det inte var någon fara, att jag kunde hantera det. Men jag är så fruktansvärt orolig. Livrädd och ledsen.

jag får skylla mig själv men den tanken gör det verkligen inte bättre nu. jag vill inte vakna upp imorgon, vill inte gör det som måste göras.

när blev allt sånt kaos igen?

egentligen vet jag svaret, jag ville bara inte erkänna att det återigen har blivit kaos, att jag har tappat kontrollen.

att sätta sig själv i situationen där jag inte har något val, där jag msåte göra något som jag inte mår bra av eller vill har slagit ner mig så hårt.

Jag vill bara skrika, och aldrigh sluta. jag vill ha rättvisa, men jag kan inte få något som jag inte är beredd att ge.

jag är bitter, nästan lite hatisk och totalt livrädd. Rädsla: min ständiga demon. jag avskyr den och just nu kan jag inte göra något åt den.

jag måste fara imorgon, påbörja interferonet, jag har bara mig själv att skylla men det tar ändå inte bort denna djupa rädsla, panik och ångest.

JAG KAN INTE! är allt jag känner och tänker, som att hela min kropp är redo att lägga sig ned och dö bara för att allt går på högvarv nu, jag jobbar upp mig till en obehaglig men ändå så bekant panikångest.

fan också, jag klarar inte det här!

min logik är borta, min kontroll är obefintlig och det enda jag kan tänka är att jag får skylla mig själv.

jag är så rädd bara ploppar upp om och om igen i huvudet, allt har raserats, framtiden är borta, jag vet inte ens om jag klarar detta, om det kommer att gå.

min hjärna är på repeat och jag måste få bort det på något sätt, måste klara den här dagen, så jag kan påbörja morgondagen.

Jag upptäckte en sak idag, ibland krockar ens skyldigheter med ens rättigheter.

För mig har det skapat ännu mer kaos, fast jag just nu är frustrerad, förtvivlad, ledsen och arg så kan jag ändå inte bortse från mina skyldigheter och faktiskt erkänna att dom den här gången är större än mina rättigheter.

Att åsidosätta sig själv för någonting större är väl en vettig realitet egentligen men det tar ändå inte bort det faktum att jag blir bitter, känner mig maktlös och utan rättigheter, att jag inte har något värde, att jag inte får välja själv. Det är kanske det där med att det är så många jag i hela tankegången som skruvar till det så mkt.

Jag kanske mer borde tänka på dom, dom som jag har skyldigheter till, dom som jag ska värna och bry mig om.

Allting handlar inte om mig, det ska inte göra det och speciellt inte en sån här gång, men det tar ändå inte bort det faktum att det känns bittert och svider.

Idag KÄNNER jag mig värdelös, verkligen som utan värde, fast jag vet att det egentligen inte är så. Men, beslutet är fattat nu, startdatum är fixat så nu är det bara lite saker som måste hinnas med, landa, reda ut och stabilisera mig innan kriget startar. eller hur man nu ska säga.

Idag är en ovanligt tumultartad dag i min värld, och den har lett till många insikter. Både mer svårhanterliga och några hanterbara.

Jag hatar att vara osäker, att inte veta vad som kommer att ske, hur det kommer att bli men jag måste komma ihåg att allting händer av en anledning och tro på att det kommer att bli bra tillslut.

När-var-hur

Det är något jag får se.

Jag var fångad i mig själv, uteslöt mig själv från omgivningen och allt som kunde rasera den lilla kontroll jag hade kvar.

Enda gångerna jag var social, vågade mig ut ur lägenheten, gick genom stan osv var när jag var full, då tystades den där rösten som hela tiden sa åt mig att jag var värdelös, hatad, utskrattad, bortgjord. Då var jag fri, "levande" vågade ta plats och vara "som alla andra".Så det blev min "medicin" fast samtidigt förstörde det de lilla jag hade kvar, det blev ett moment 22 . Tillslut klarade jag inget utan att vara påverkad, utan alkohol så stannade jag inne, i min trygga värld, utan risker men även utan att leva. Sakta malde jag ner mig själv till ingenting, till en spillra, jag försvann. Tillslut tog jag ett stort beslut, jag riskerade min trygghet, mitt skydd, jag blev ensam, flyttade ifrån min sambo och vi gjorde slut.

Jag spårade totalt, började festa varje dag och sket i att handla mat, la runt 600 spänn på nudlar, toalettpapper och nikotin, sällan något mer, istället köpte jag dunkar med sprit, återuppväckte mitt "intresse" för andra droger, fortsatte att experimentera och tyckte att en helt ny värld öppnades, en där jag mådde "bra", vågade mig ut, gick ner i vikt, blev herren på täppan! , jag trodde faktiskt det, nu vet jag annorlunda.

Innan fängslade jag mig själv genom att fysiskt stänga inne mig, försökte fly undan omgivningen och mig själv. sen blev drogerna min "räddning", det som fick liv i mig, fast jag på ett sätt sakta dog. Jag fängslades igen, fast den här gången av något ännu värre.

Mitt beroende är så förknippat med förakt, utanförskap och outgrundlig sorg.Så extremt mkt ilska och maktlöshet som fortfarande ibland totalt överväldigar min familj, mina vänner och även mig själv.

Idag är en dag jag mindes det, kanske på grund av alla besked jag har fått.

På något sätt måste jag tvinga mig själv att försöka se det positiva i allt, att acceptera.

Kunna se att jag trots allt har tagit mig långt, att det har varit tre steg framåt och två steg bakåt men att det oftast har gått  framåt i den takt jag antar att det behöver ta.

Av någon anledning så sitter jag här och känner ett starkt behov av att dela med mig om det här, fast jag egentligen behöver lägga mig ner.

Att det känns så otroligt viktigt förbryllar mig faktiskt lite.

Hur jag var och vad som egentligen hände försvann ur huvudet någon gång, jag vet inte när. Men idag behövde jag nog påminnas om det för att veta att jag ändå är på väg åt rätt håll. Oavsett allt.

Jag har fortfarande svårt att hantera bakslag, att ge mig själv en chans. Att känna värde och uppskatta den jag är, just nu.

Jag är inte felfri, vilket jag på något barnsligt sätt fortfarande vill vara och eftersträva. Ibland glömmer jag bort att jag inte kan vara mer än människa, att det inte är något fel i det.

Alla mina drömmar, som jag faktiskt numera har, är uppnåeliga, kanske inte när eller hur jag vill, men jag vet att jag på något sätt kommer att lyckas med det. För oavsett hur jag har levt vilka val jag har eller inte har gjort så har det lett till vars jag är nu, inombords, i tanken, i känslan. jag HAR DRÖMMAR numera, vilket aldrig existerade innan jag gjorde alla "fel". Numera vill jag leva, inte dö.

Det säger mig mkt, och tröstar mig. Jag mår ändå faktiskt rätt bra numera.

Dock är det alldeles för lätt att bilda sig en uppfattning och döma mig baserat på valen jag har gjort, men det är svårare att ställa frågan varför och försöka förstå. Och det drar ibland ner mig, ibland glömmer jag bort att jag måste lära mig att acceptera det, att inte alla är redo eller kapabla till något annat.

Att även andra handlar på sitt sätt av en anledning, att dom också har sina problem och grubblerier, sina egna demoner att hantera.

Okunskap föder rädsla sägs det väl?

Jag kan förstå det, och jag känner ofta rädsla, men numera vet jag varför, och jag gör något åt det. Jag tar "tjuren vid hornen" så mkt jag endast kan för det är det enda sättet.

Att försöka förstå någon annan kräver rätt mkt, jag varken söker eller ger medlidande men jag uppskattar medkänsla.

Det finns så mkt att lära sig, att veta, att förstå gällande allt och alla och det är inte alltid så lätt att våga försöka eller engagera sig eller ens att dela med sig av sig själv.

Men att försöka förstå andra och sig själv är prislöst, jag lyckas inte alltid men jag lär mig sakta men säkert och förhoppningsvis ska jag kunna göra det bättre allt eftersom.

Jag vet inte allt, idag är det kaos, men det jag känner, och mina tankar kan aldrig försvinna eller föringas, för dom är lika värdefulla och viktiga som dina, och det är fruktansvärt viktigt att jag påminner mig själv om att vi båda är komplexa personer, med många lager och olika liv men lika värdefulla.

Att påminna mig själv om allt detta är en kamp, tyvärr så händer det inte alltid att jag kommer ihåg eller lyckas med det, men jag slutar inte försöka så länge jag har lite vett kvar.

Att våga förstå, och se verkligheten är inte alltid lätt, men någonting oundvikligt om man verkligen vill leva.

Det finns många beslut att ta närmaste tiden, jag ser fram emot det med en skräckblandad förtjusning för jag har ingen aning om hur det kommer att sluta, men jag hoppas iaf på att medkänsla är något som kommer att dominera mig, och dom det berör.

Både jag och du har skyldigheter, men även många rättigheter, glöm aldrig det!

kram

Jag satt och bläddrade i den nu och hittade nästan direkt den här texten, den satt fruktansvärt bra och stämmer nog egentligen.

25 Maj

Lycklig blir man genom sina egna ansträngningar, när man har lärt sig vad lyckan består av: enkla vanor, ett visst mått av mod, ett visst mått av självförsakelse och framför allt ett rent samvete. Lyckan är ingen vag dröm, det är jag säker på nu.

/George Sand

Att begrunda idag: "Allt som gör dig nedstämd, allt som du är rädd för, är ingenting annat än hjärnspöken och kan omöjligt göra dig någon skada. Res dig därför från dina jordiska bekymmer, från nedstämdhet, misstroende, rädsla och allt som hindrar dig i ditt nya liv. Stig upp och möt i stället skönhet, glädje, frid och kärlekens goda verk. Stå upp från de döda och gå in i livet. Alla dina gamla synder blir förlåtna om du lever och arbetar med Gud. Låt ingenting hindra ditt nya liv. Lär dig att förstå mer och mer av det nya sättet att leva."

Den här texten passade verkligen som handen i handsken efter det jag skrev igår, helt galet att det kan gå så fruktansvärt upp och ned hela tiden. Men jag är glad att jag har börjat skriva av mig allt, för skumt nog så hjälper det.

Jag vet inte varför den frågeställningen har dykt upp så mkt i mitt huvud dom senaste dagarna, jag lever inte i misär, på gränsen eller helt galet.

Som jag har påpekat tidigare så har jag det tryggt och stabilt, men är det kanske just då man verkligen sätter igång att klaga? då man har det för bra, för mkt tid över till att grubbla, sucka och längta efter att något ska hända, att man kunde komma på en skitbra aktivitet att göra eller bara sticka iväg på en impulsresa, bara något som gjorde så att jag verkligen KÄNNER att jag lever, och inte bara går runt med någon sorts accepterande tråkighet, suckandes och jämförandes mig själv med någon torr engelsk adelskvinna som har alldeles för mkt frititd.

Jag vete tusan, inatt höll dom här tankarna mig vaken till klockan ett, sen vaknade jag klockan sju fortfarande grubblandes på samma grej. Det är så galet fel på något sätt, Jag borde inte klaga, vet faktiskt inte ens om det verkligen är tillåtet men jag måste nog få ur mig det nu innan det här går helt snett.

Jag hade en massa radikala planer inatt, grubblade mkt över vänner som har förändrat sina liv, men som sen har gått tillbaka till det gamla för att dom har upplevt samma känslor som jag har nu. Varför ska det vara så fruktansvärt tråkigt majoriteten av tiden när man är på rätt spår? jag vet att livet inte kan vara en fest dygnet runt längre men är det verkligen vettigt att man ska ha max en grej per månad att se fram emot?

Att man dom resterande 29 dagarna bara går runt och suckar, tittar ut genom fönstret, grubblar och hoppas att den där enda händelsen verkligen blir superbra, för annars orkar jag inte tänka på morgondagen, eller att varje jäkla dag ska se likadant ut.

Jag saknar så mkt, men har även fått så mkt, jag vet jag ska vara tacksam. jävligt glad över vars jag har hamnat, men just nu är det bara svårt att känna det, det går upp och ner, men helt plötsligt är det totalt utförsåknings-ner.

jag vill inte ens dra täcket över huvudet längre, jag vill gräva ner mig 9 meter under jorden, ta bort min facebook, slänga mobilen åt helvetet och prata med maskarna eller något för det här duger inte!

jag blir tokig av att älta, att längta och att hoppas, att önska att jag någon gång verkligen hela tiden kommer att kunna uppskatta att vara skötsam och ha det tråkigt, men det blir ju aldrig så!

det enda jag blir är bitter, och arg men framförallt riktigt jävla ledsen.

Varför kan jag inte vara mer åt det stabila hållet, jordnära och tacksam, för jag får inte glömma att vara tacksam.jävligt tacksam, vilket jag egentligen, längst inne är. Men inte alltid, inte just nu, Jag vill göra revolt, mot mig själv, göra något galet. Hitta på något spännande, Uppleva något som får pulsen att stiga och ögonen att vidgas av gläde, adrenalin. Pulsera av liv!

och inte vara ett torrt, tråkigt, grått litet asplöv som envist klänger sig fast vid grenen bara för att det är så man gör. det är det man ska vilja.

Det känns bara som att jag går miste om en massa, att livet far förbi mig men att jag inte ens märker det. att jag står och stampar på samma ställe och undrar över vad fan som hände.

Det är bara för mkt nu, alldeles för mkt i min egna själupptagna värld.

Jag blir så ARG på mig själv!

Jag har haft några dagar nu där jag har känt mig totalt tom, fast inte på ett dåligt sätt utan mer utvilad tomhet. Att jag inte har en massa som pockar på, stressar eller gnager inombords utan det är lugnt och stilla. Harmoniskt, jag vet inte om det beror på helgen som har varit, där jag verkligen var hemma med familjen, närvarande, aktiv och lycklig, eller om det beror på att jag spenderade en dag i Piteå med vänner som jag har saknat. Det kanske är tack vare kombinationen av båda sakerna, men egentligen behöver jag nog inte veta varför, jag är bara glad, tacksam, lycklig och lugn.

Det är mkt som känns bra nu, som att det på något sätt äntligen har klaffat, att jag fattar allt, vad det handlar om, vad jag handlar om, vad jag vill och känner.

Känns inte som så många frågetecken idag, jag vet vars jag är på väg, var jag är nu. Och just nu,- är det allt som krävs.

jag är lycklig, och det känns underbart.

kram alla

häromdan fick jag en påminnelse av min kära kusin att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag, liksom här tar jag och är ovanligt duktig och grattar henne på födelsedagen också får man bara en massa skäll... nej men hon påminde mig lite snällt om det så nu tänkte jag ta tag i det.

Ibland grubblar jag mkt, ibland över onödiga saker, ibland över lite mer viktiga men på något sätt har jag alltid bottnat mina funderationer i samma sak; har allt en mening, finns det en orsak till allt? Jag lever lite med tanken av att allt måste ske av en anledning, att det finns en plan, annars skulle jag nog inte orka med tillvaron ibland, jag måste veta att det finns en mening, varför ska jag annars stiga upp ur sängen?

har grubblat mkt över varför jag är som jag är, vilket egentligen är rätt meningslöst, när man hela tiden försöker komma fram till vem jag är, varför jag inte kan vara som JAG vill. Har stört mig så otroligt mkt på min rastlöshet, att jag inte kan fokusera på saker som är lite mer "långsamma", det måste hela tiden ändras, ske saker, nya intryck,snabbt, snabbt, snabbt ska allt vara och jag fattar inte varför, blir galen på mig själv, irriterad och rådvill, vet inte vars jag ska ta vägen, jag önskar bara att jag hade kunnat bara vara på riktigt, utan en massa syn och hörselintryck.

Att jag kunde ha varit stadig, äkta och närvarande.

men nu är det inte så och jag håller hela tiden på att testa nya saker för att komma till bukt med problemet, senaste experimentet är att jag har handlat tuschpennor och målarmästarens ritblock för att se om det gör så att jag kan sitta i soffan mer än 15 minuter.

testade lite igår kväll medans Jens såg en film och det gick ganska bra,det är så pillrigt motiv, massor med små fält att hålla på med  och det var faktiskt riktigt roligt! när jag bara behöver färglägga och inte hitta på hela motivet så upptäckte jag att jag kan hänga med i filmen samtidigt som jag gör det där som får mig att kunna sitta still. Kändes riktigt skönt! Jag ska experimentera lite mer med det och se om det verkligen kan vara lösningen för mig, jag hoppas det.

Sen så har helgerna varit värst för mig tidigare men nu är jag glad över dom, har juh kommit till den här delen av året då man kan fara ut och hitta på saker, grilla, sola,titta på folk och helt enkelt vara  ute i naturen, bara det ger mig lite frid och skänker mig ett rätt bra lugn efteråt.

I helgen hade vi en helg som jag alltid kommer att minnas, helt underbar på så många sätt och jag känner mig extremt tacksam över att jag ibland är kapabel till att njuta av tillfällena när dom ges.

Jag vet inte varför jag alltid har gillat naturen, kanske tack vare min uppväxt, men jag verkligen älskar att vara ute i det fria. Det är nog det bästa som finns.

Är helt sjukt att jag, under tiden jag bodde i Piteå lyckades glömma bort hur mkt jag älskar skogen.

Förresten! Palt, är riktigt gott numera, jag och Jens kom på i helgen att vårat teamwork är oslagbart, och knåda paltdeg är bra terapi.

Håller även på med lite pyssel av alla dess slag, ett projekt är snart klart, men det kan jag inte berätta något om än.

Vet inte om jag har så mkt kvar att skriva om nu, jag tror det räcker, ska gå och ta tag i omplantering av alla våra krukväxter.

Ha det bra alla.

kram

Jag började fundera på en sak, såg just en bit av filmen misa mi. Den handalde om en tjej som ville rädda två vargungar vars mamma hade blivit dödad av tjuvskyttar. När den var slut så diskuterade jag och jens lite, eller funderade kanske man mer ska säga, om vargjakten. jag har nu inte så stor koll på det här ämnet så vad som är exakt fakta utelämnar jag men jag känner iaf att även om det är problem för samer och boskapsägare med vargar [nu skriker säkert min släkt av chock] så tycker jag inte att det som sker i sverige nu är rätt.

Det jag har hunnit uppfatta är att många har propagerat för jakt på varg för att hålla nere antalet men när dom fick göra det så "fuskade" dom.

Vargar parar sig för livet, vad jag vet så finns det ingen annan art som gör det. Och det har jägarna vetat om, så om vi säger att dom tex har tio vargar som dom får skjuta, då tar dom och skjuter en ur varje par. På det sättet har dom dödat 20 vargar i princip och alla deras avkommor som dom hade fått.

Det är juh systematisk utrotning! och det är inte acceptabelt. kan dom inte följa regeler? och vem har sagt att någon har rätt att utrota något på våran jord? vem ska ha rätt att säga att vargar inte får leva? dom finns av en anledning, samma sak med allt här i världen. till och med ondska.

Och för mig känns det här som ren ondska. Som sagt, vargar parar sig för LIVET, det betyder alltså att om man tex dödar hanen i ett par, och honan får gå resten av sitt liv och sakna han, lida och vara ENSAM! det är inte okej, om man nu får skjuta 10 vargar, vilket kanske behövs, det finns juh säsongsjakt på allt, älg, björn, ripa mm och det verkar fungera. Men om man nu ska skjuta vargar, då ska man inte fuska! för det här är inget annat än rent fusk. Skjut dom parvis, var lite mänskliga för tusan och gör åtminstone dom den tjänsten.

Tänk om någon skulle komma och döda din make/maka, skulle inte du lida? skulle inte du få en oöverkommelig hjärtesorg? det skulle då jag och jag vill inte och har inte tänkt utsätta någon för det, och vill inte att någon ska behöva bli utsatt för det.

varför då ta och systematiskt utsätta vargar för det?

Nej jag gillar det verkligen inte och stödjer det inte. dom som inte kan hålla sig till reglerna ska inte spela, eller leka. hur man nu vill uttrycka det. så ge fan i att jaga om ni inte kan sköta det mer humant.

nu blev jag nästan arg, gah. men . nu har jag åtmonstone fått ur mig det. som sagt. jag säger inte att mina funderingar helt stämmer med fakta för jag klarar inte av själsligt att fördjupa mig mer i det. Men det här är min åsikt, och för mig är den korrekt, mer krävs inte.

För sen så äter juh ingen vargarna heller, inte vad jag har hört. en sak att döda för mat. men att döda bara för att döda, ja det likställer väl människan med hitler. iaf i mina ögon. systematisk utrotning, kom ihåg det!

Vad skiljer det här från hitler? han åt juh inte heller det han dödade utan han ville bara utrota, som dom här jägarna [säger inte alla jägare] som inte kan hålla sig till reglerna.

Att bara vara, jag blir rastlös till tusen av det, fast iofs så kommer det juh något bra ur det, jag tar juh och gör allt jag kan då för att sysselsätta mig, städa, diska you name it!

Jag tror dock jens blir lite lidande av det, igår hade han hyrt två filmer, jag såg en fjärdedel kanske av en utav dom, ska försöka se den andra idag. men just nu är jag verkligen alldeles för rastlös, har stått och tärnat sidfläsk nu på morgonen bara för att ha något att göra.

Jag vet inte vad jag ska göra när jag blir såhär, jag har inte ro till att sitta still utan det känns som att jag hela tiden väntar på något, som att någonting ska hända och jag blir GALEN av det. Varför kan man inte bara sitta ner och känna lugnet, slöa framför tvn några timmar.

Iofs tror jag att jag är extra rastlös idag för att jag inte får träna nu på förmiddagen :/ har vilodag idag för det måste man väl ha en gång i veckan. Gjorde bara bodytest i morse för att regga vikten för dagen. Annars kan jag iaf säga att jag verkligen älskar Wii fit plus! jag tränar ca 2 timmar varje morgon numera och det känns verkligen inte så länge, tiden bara rinner bort, och samma sak med kilona och svetten. haha!

Nä men det är nog faktiskt den bästa balansen av träning som jag någonsin har testat förut. Kör juh en blandning av yoga/styrka och kondition. även lite hjärngympa för att varva ner i slutet. Grymt roligt så det rekommenderar jag till folket.

När jag tränar på dagarna så får jag som en härlig känsla i kroppen, jag blir lagomt avslappnad och inte lika ofokuserad och rastlös.

Kanske nya medicinen?

Undra om jag har berättat om jag och syrrans tradera race? vi spenderade en hel dag den här veckan och la ut barnkläder på tradera, sådana där klädpaket med typ 60 plagg i varje. Grymt jobbigt men det var också en bra grej för att bli av med lite rastlöshet. Sen så ska jag kanske börja plugga engelska snart, jag har juh jävligt bra betyg men saknar engelska B så det blir en bra grej att läsa upp, då får jag något att göra två timmar per dag dessutom så är det juh grymt roligt.

Och engelska har man juh alltid användning av.

men nu ska jag nog gå och baka muffins eller något innan det är dags för lunch,

hoppas alla får en riktigt härlig söndag.

kram

jag har funderat på en sak som jag idag tvärsurrade lite med syrran om, undra varför vi barn oftast försöker anstränga oss för att visa pappa att vi verkligen älskar han men för mamma gör vi inte samma sak. Tolka nu inte det här fel, vi älskar både mamma och pappa lika mkt, men av någon anledning så tar vi mamma för en självklarhet, vi antar att hon redan vet att vi älskar hon och därför inte behöver visa det lika mkt. Pappa däremot har vi aldrig förut visat ömhet för eftersom vi ärligt talat var rädda för han när vi var yngre. Nu vet vi att vi inte hade behövt vara det och om vi hade förstått då det vi vet nu så hade allt varit mkt enklare. Kanske är det som gör att dom här grubblerierna dyker upp, nu när man vet att det är "fritt fram" att prata, reta och krama pappa så vill man göra det i överflöd, ungefär som att en propp har släppt.

Dock känner jag att mamma också behöver uppskattning ibland, och det förtjänar hon verkligen. Jag är oftast alldeles för duktig på att ta folk för givet, att inte visa uppskattning och omtanke utan "anta" att dom vet att jag bryr mig om dom.

Fast det är väl då jag måste försöka tänka om, liksom jag gillar när folk bryr sig om mig så då får jag väl anta att folk runtomkring mig också gillar att få en komplimang, en kram eller helt enkelt bara ett telefonsamtal.

kramar: Har grubblat på det också, varför har jag sådant problem med dom? jag blir alltid lika överrumplad när någon kramar mig, jag vet inte vad jag ska göra och det känns lite obehagligt. är få gånger jag ens vet om det är lämpligt att krama någon eller inte, förutom när jag är full dvs, då vill jag krama alla....även om dom inte vill krama mig. haha

Nej men skämt åsido, dom enda jag verkligen kan krama utan någon form av tankeställare, obehag eller funderation är faktiskt mormor, max, sanna och jens. Jag minns när jag for in på behandlingen och jag började gå på möten och sådant, folk kramas hela tiden! jag visste aldrig vad jag skulle göra och blev riktigt stressad av det, skumt att man kan bli det av en sak som ska vara bra och positiv, men för mig var det aldrig det. bara obehagligt.

På senare tid har jag tänkt att jag måste börja bli mer avslappnad, hitta det positiva i närhet och försöka riva ner lite murar och kramas för allt vad jag är värt, eller något.

På tal om avslappning, en sak som är positiv som har kommit ur återfallet är att jag är mkt mer avslappnad nu, värken i axlar och nacke är borta och jag kan faktiskt äta frukosten framför tvn numera och är inte absolut tvungen att ha radion på konstant. Jag tror fan jag hann bli aningen manisk innan återfallet, grejen var bara att jag inte märkte det. Jag hade så hårda rutiner så jag nästan inte kunde göra något på dagarna och då hamnade jag verkligen i slentrian och tristess med en massa maniska inslag.

Tur jag har lyckats hitta något positivt i det hela, som tex nu. egentligen skulle jag fara och träna efter frukosten men det slutade med att jag stod i träningskläder och bakade en chokladkaka. Det härliga med det var att världen faktiskt inte gick under och om en timma så kommer jag att vara svettig till tusen för det går faktiskt att träna på eftermiddagen....

ja alltså "allting händer av en anledning" eller?, jag lever fortfarande ett tag till och just här och nu - Idag, så känner jag verkligen att jag LEVER, och inte bara vobblar runt i existensen som en liten amöba.

Idag är en bra dag och jag tar tillvara på den, för vem vet vad som händer imorgon.

kram (se, nu fick jag till det)

Idag var jag till min CRA-människa som frågade mig vad vi nu ska göra, vad vi ska ha för någon plan och av någon anledning så blev jag otroligt frustrerad av den fråga, jag förstår att hon menade det som något positivt och att hon bara vill mig väl och hjälpa men det är inget "vi" egentligen, känns inte som det iallafall, hon har gett mig verktyg för att jag ska kunna hålla mig på rätt väg men det är jag som måste se till att komma ihåg att använda dom. Det finns egentligen inget mer kvar. Så "vi" vete tusan, när klockan är fem och hon går hem så slipper hon bry sig, hon kan juh faktiskt inte göra det här åt mig utan det är jag.

Man ska inte vara självisk eller narcissist och dom här tankarna idag känns alldeles för nära det "oj! det är så synd om mig för att någon försöker hjälpa mig". Jag har tänkt och agerat själviskt och det är riktigt skruvat att jag till och med blir arg på den som försöker hjälpa mig. Fast egentligen är jag nog mest arg på mig själv, och fruktansvärt besviken. Varför kunde jag inte bara ha lyssnat på mig själv, varför var jag tvungen att chansa? det är lika idiotiskt som att spela rysk roulette.

jag har tänkt på det här med att stå själv mycket, det kanske märks. Från första början när jag kom in på möten och diverse så har jag blivit matad med att man inte klarar det här själv, att utan möten och hjälp så är jag praktiskt taget dödsdömd, att ingen är stark nog att klara det på egen hand.

Även fast det ibland känns bra att sk vara med i gemenskapen, vilken gemenskap det nu än är så är det i grund och botten så att jag står själv, på ett sätt väljer jag det. Jag målar upp en illusion där jag tror/ försöker känna att jag tillhör något. oavsett om det är den drogfria sidan eller den andra fast jag innerst inne vet att det inte är så. Jag drar mig ofta undan, och vissa drar sig undan mig. Och vissa gånger och gällande vissa saker så spelar det ingen roll hur många man har runt sig. Jag måste helt enkelt fixa det själv.

Det är kanske pga att jag har haft det i huvudet i tre dagar nu som jag inte kunde behärska mig när jag träffade min kontakt, för jag vet. jag kan inte skylla det här på någon annan än mig själv och då tycker jag inte heller att det är något "vi" nu när jag tar nya tag och försöker fixa det. Jag måste fixa det. på mitt sätt. Hela uttrycket känns som ett skämt, "Vi" gah jag vet inte. förmodligen är jag barnslig, orättvis och allmänt korkad men det är så jag för tillfället tänker.

Det känns så löjligt på ett sätt, men ändå inte. Ansvar och konsekvenser är det som gäller. jag gjorde fel, ingenting kan göra det ogjort men det hjälper inte heller att sitta på fyra olika möten och prata om det om och om igen, vrida vända och analysera. jag vet vars det fallerade, jag såg och kände, till och med tänkte och fast varningsignalerna ringde högt så ville jag inte lyssna, jag valde att inte bry mig, eller rättare sagt, jag brydde mig, grejen var bara att jag inte brydde mig om mig själv.

Alkohol: jag trodde jag skulle kunna dricka utan risk för att sticka till kranen för att handla tjack. Trodde att det inte skulle vara någon fara, att det värsta suget äntligen hade gått över.

Jag hoppades och försökte intala mig att det skulle gå bra och det var det dummaste jag hade kunnat göra. hade jag lyssnat på mig själv hade det inte blivit såhär. men jag tänkte på något skumt sätt att det var värt risken, att orsaken till att jag utsatte mig för det var viktigare och mer betydelsefull än mig och min drogfrihet. Jag blev övermodig och trodde att jag kunde klara det. Men nu vet jag hur svag jag är. Det kanske var det jag behövde lära mig.

Vad är det första man får lära sig? tro aldrig att du är botad.

jag måste totalt ha missat den punkten för någonstans trodde jag väl att jag var det, för det gick så enkelt för det mesta. Jag trodde jag hade lärt mig impulskontroll och att jag äntligen ahde kommit upp ur min "sug-svacka"

Men inte.

Så vad nu? jag säger samma sak som jag har sagt hela dagen idag. Jag ska fortsätta på samma ställe som jag var på innan det här, denna händelse ska inte förstöra spåret jag var inne på men det betyder inte heller att jag försöker ignorera det som har hänt eller glömma det. Utan helt enkelt bara att jag går vidare. Jag fortsätter åt samma håll som tidigare. För vad ska jag annars göra?ge upp?

skulle inte tro det. Men jag har inte heller tänkt tillåta att jag ska spendera all min energi, tid och tankeverksamhet till att ha ångest/ sörja eller försöka analysera mer gällande det som hände, det är förbi och nu ser jag framåt. Hur stora konsekvenserna av mitt handlade i slutändan blir dröjer det ett tag till innan jag vet men jag får ta det som dom kommer och göra det bästa av det. Ingenting är omöjligt och det här ska inte få förstöra allt. Hoppet är väl det sista som lämnar människan, eller?

Jag vet inte varför, men idag är glad fast det är helg, jag ser fram emot något och är faktiskt nästan på topp.
Solen skiner, jag har satt igång en bra playlist och planerar för fullt. Jag gillar att planera tror jag, ha något att se fram emot och bygga upp lite förväntan, det är nog min grej, må bra vill väl alla och det här är tydligen ett av mina sätt att göra det.

Snart ska jag iväg och köpa en gigantisk "burk" som jag har hittat på en affär här i Älvsbyn, den kommer att bli riktigt sweet som godisburk tror jag, dessutom var den snygg så den ska få en plats bredvid tvn som just nu behöver något bredvid sig. Imorgon ska vi väl sticka på emmas godisbutik och shoppa loss så vi kan fylla den. Alltid roligt att bränna pengar av någon skum anledning, eller rättare sagt. roligt att ha pengar som man faktiskt kan bränna på sådant "onödigt" är härligt att ha en slant över till att vara impuls eller vad tusan som helst. och inte räkna varenda krona så man ska ha råd att festa eller dylikt. Numera undrar jag hur jag kunde överleva på mat och toapapper för 300-400 kr i månaden. helt galet.

jag vet inte varför, men idag känns bara som en grymt bra dag.

Syrran var här igår  och hjälpte mig sortera alla barnkläder som jag ska slänga upp på tradera, och fråga inte varför jag har 10 kartonger med barnkläder. jag skyller på syrran. hon fick ont om plats och lurade på mig skiten i tron om att jag skulle kunna tjäna grymt mkt pengar på dom, vilket jag iofs säkert kommer att göra om jag har tur men det är inte grejen. var iaf roligt att umgås och skratta lite, Jag var även till läkaren igår för femtielfte gången men nu vet jag vad som är fel mig. Har tydligen IBS så då slipper jag oroa mig . är inte cancer åtminstone! ;D

Kollade upp socker och grejer också, och i morse fick jag sticka dit med ett urinprov, vet dock inte varför. han skulle göra något test.

Aja, nog snackat om sjukdomar, Är dock skönt att veta vad som är fel, låter så krasst när man försöker förklara för någon varför man inte kan komma när man har bokat eller liknande och man "bara" skyller på magen. nu kan jag faktiskt sätta ett namn på det.

"ont i magen". måste nog tolkas som den kassaste ursäkten till att missa allt.

men men, är fortfarande nikotinfri och även fri från allt annat, förutom min choklad-mani då, men av någon anledning så fortsätter jag gå ner i vikt fast jag äter choklad varje dag. rekommenderar starkt mörk choklad med havssalt, grymt gott! :D

vad mer? tror det här räcker för idag, man blir lite kassare nu på uppdateringar men allt har sin tid och ordning i vilket det ska göras, ikväll blir det iaf middag och chokladdessert och sen massor med mys och omtanke.

förresten, har jag sagt att jag verkligen älskar jens? han är nog det närmaste man kan komma att vara perfekt.

För övrigt så lägger jag till en låttext här, hittade åt låten nu i min playlist och den är så klockren.

Finns det egentligen någon benämning på när man har blivit lax-fanatiker? Jag är inne i en sådan period just nu, käkar lax varje dag, ibland för omväxlings skull även torsk och jag fattar inte varför. Lax smakar gott och är skitenkelt att göra men ändå? Jag har alltid föredragit kött av någon anledning men nu är det mkt fisk och fågel som gäller.  Dock finns risken att Jens snart matstrejkar så jag får nog vara lite försiktig.

Har förresten fått igång träffarna med min kontaktperson, hon verkar vara en grymt härlig människa så jag tror nog jag har haft tur. Sen så skiner solen idag, jag är faktiskt helt plötsligt pigg nu och sitter redan och taggar inför imorgon, då är det sjukgymnasten som gäller! jag tror nog att det här var ett bra initiativ från min CRA- kontakt faktiskt. Än så länge så gillar jag starkt att vara där. Känns som att jag verkligen får mkt hjälp med att uppnå bättre hälsa både gällande kroppen och sinnet.

Idag skulle jag och Jens hämta vårat Wii men det blev inte :( utan vi får snällt vänta tills imorgon istället. Fast vad gör det egentligen? den som väntar på något gott.....

Idag är det verkligen massor av möten, är hemma och mellanlandar nu. På ett sätt trivs jag med många möten, då vet jag att något händer. Men sen så blir det lite överbelastning också, att hinna, minnas och ha en åsikt om allt hela dagen.

Jag har avverkat min jobbcoach och kontaktperson, praktiken är avbruten och träffar med kontaktpersonen inplanerade. Snart är det dags att fara till sjukgymnasten, planera våren där och göra ett träningsprogram. btw, vägde mig idag, sen jag flyttade ut från avstampet så har jag gått ner 15 kg, inte illa ändå!
Efter sjukgymnasten så är det min CRA-träff så jag har förberett middagen så jag får kasta i mig den när jag kommer hem. Bör nog vara vrålhungrig vid det laget. För övrigt så har jag bytt ut min choklad mot hårda godisar nu, extremt gott kan jag säga! har återupptäckt gamla favoriter så jag kommer nog att fara till emmas godisbutik här på byn titt som tätt och fylla på förrådet.

Lakrits är riktigt sweet!

Fick även veta idag att jag och Jens ska vara barnvakt på fredag, ser fram emot det riktigt mkt även om det inte blir aktiv barnpassning utan bara vara i huset medans Max sover.

Är ändå trevligt bara att få lite miljöombyte några timmar :D

Annars så vet jag då inte, mår relativt bra, verkar som jag är i en sån period just nu. Jag är harmonisk till tusen konstigt nog. borde egentligen falla sönder av oro och stress men jag tror jag har börjat lära mig att finna lugnet i stormen ;D Är på ett sätt extremt skönt att kunna stanna upp och bara vara mitt i allt kaos.

För övrigt så skadade jag mig i morse, flängde en stor bit av tum-nageln, alltså jag tror det här är 8-10 :de skadan på fingrar/händer dom senaste två månaderna. Har blivit ovanligt klantig.

Den här sista punkten ska jag använda till att berätta om Max, och hur han på något sätt har förändrat mig och gett livet mer glädje.

Max föddes tolv dagar efter att jag hade lagt in mig på Behandlingshemmet, innan dess hade jag gjort försök att lägga ned på egen hand, sagt upp min lägenhet i stan, flyttat in hos syrran och "bestämt" mig. Men det fallerade.

Tillslut sökte jag in på Avstampet och syrran åkte in på sjukhuset bara någon dag efter med havandeskapsförgiftning. Det var tumultartat men förlossningen gick bra iaf, syrran fick ligga kvar på sjukhuset i några dagar men både hon och Max mådde bra.

Fast allt var kaos i min värld så var Max som sänd från himmlen, jag och syrran hade ett samtal någon gång, jag vet inte när. Där hon sa att om det är något som borde motivera mig till drogfrihet så bör det vara Max, att få vara en del i hans liv och att vilja vara det.

Det är så enkelt egentligen, att något så fint förtjänar att slippa bli utsatt för hemskheter. Det är juh en självklarhet. Så därför tänker jag ofta idag när jag kramar eller busar med han att livet är så mkt mer än missbruk och tragik. Det finns fantastiska saker i världen som bara väntar på att upptäckas, det finns så mkt mer att se, uppleva och glädjas över än vad man kan tro..

Max har väckt någon sorts beskyddar instinkt hos mig, kanske samma som jag brorsan och syrran har haft för varandra. Världen är hemsk ibland men en del av livet, jag hoppas bara att Max ska växa upp med vetskapen att i våran  familj där är han trygg, att han alltid har en fristad från omvärlden om det skulle behövas.

Jag kan iaf konstatera att första gången jag träffade han, när dom kom till Avstampet och hälsade på så vann han mitt hjärta för evigt. Han är nog en ängel :)

Eftersom min mamma inte vill återskapa sitt facebookkonto så är det här enda möjligheten för hon att se vårat tyggrejs på toan.

För övrigt tycker jag det blev riktigt sweet med "tygsaken"som jag valde tyg till, jens betalade och min svåger sydde

Teamwork for the win!

Sen hjälpte våran älskade vaktmästare oss med att sätta upp två speglar på toan så det börjar ta sig. Är bara massor kvar som ska fixas men det ser jag fram emot. Det är juh bara roligt att ha något att fokusera på.

Sen så har jag för övrigt gjort tjälknöl nu för första gången i mitt liv och resultatet fick godkänt av provsmakarna så nu har jag nedräkning tills jag får stoppa in sista i ugnen och sen gå och lägga mig!

På något sätt känns det som att den här punkten också redan är avverkad tidigare.

Blir som en sorts mix med flera av dom tidigare punkterna så jag känner inte att det behövs skrivas om igen.

För övrigt så har det inte varit någon praktik på hela veckan, har inte haft ork eller motivation till det. På måndag är det möten hela dagen som gäller, timma efter timma och sen får jag veta lite mer om vad som kommer att ske i framtiden, ska för övrigt träffa min potentiella kontaktperson då så det blir spännande, vet inte riktigt vad jag har för några förväntningar på det. Om jag ens har några. Vet knappt vad det innebär ens att ha en sådan så jag kommer att sticka dit med ett öppet sinne, det är nog det viktigaste.

Sen hoppas jag att den här svackan tar slut någon gång, jag vet att det blir bättre, frågan är bara när.

Som tur är så har jag några människor i vardagen som lyfter upp mig när jag inte själv orkar, dom är ovärderliga. Och Jens är en ängel, han får mig att skratta fast jag har gett mig fan på att tycka synd om mig själv och dra täcket över huvudet. han är verkligen en klippa och jag undrar ofta vars han hittar sin styrka till att fungera i vardagen, att hålla sig på rätt spår. Ibland försöker jag verkligen lära mig det han verkar ha greppat någonstans efter vägen, men än så länge har jag inte kommit på det helt.

Try and error eller något.

Egentligen saknar jag inget, eller ingen. men ändå allt och alla. vet inte riktigt hur jag ska beskriva det. Saknad är väl något som är en del av livet.

Jag har ett bra liv, jag bor inte på gatan, är utan mat eller kläder. Så jag ska inte klaga. Mitt liv är relativt fullvärdigt. Men på något sätt blir det så att ju mer jag fixar och ordnar mitt liv, mig själv så kommer det automatiskt högre krav. mer begär och suktande efter allt, eller kanske inte allt utan ökad mental stimulans.

Det kanske blir så när man inte behöver slåss för sin överlevnad. då måste man ha något annat att kämpa för, eller sikta på.

På ett sätt hade det varit skönt att ha något att engagera sig i, tex som upproret i Egypten. Känna att jag gör något som har en mening. Som betyder något. Är kanske det jag saknar, Meningen med livet, mänsklighetens ständiga fråga.

saknad måste jag nog alltid ha ändå för utan saknad så finns det juh ingen orsak att fortsätta eller existera. Om jag inte saknade något i mitt liv utan tyckte det var fullvärdigt redan så hade jag väl inte haft någon anledning att gå utanför dörren.

Eller jag vet inte riktigt,  kanske borde jag vara nöjd med allt som det är nu? som jag är. Fast då blir det juh att jag slutas utvecklas. Om jag skulle sakna något så är det väl utvecklingen. Att jag ständigt utvecklas. att se folk runtom mig göra det. Det är spännande och lärorikt. att folk faktiskt kan förändras det är upplyftande och riktigt härligt att se. Att man kan gottgöra och "botgöra", att det aldrig är för sent.