Publicerad 2013-10-02 17:53:00 i Allmänt,
Igår påbörjade jag min ADHD medicinering, fick ritalina utskrivet men dom hade inte det inne på apoteket så istället fick jag Medikinekt.Jag kan då säga så här mkt, efter första tabletten så var det verkligen en AHA-upplevelse, jag har nog aldrig känt mig så lugn i hela mitt liv. Det var som att allting stannade upp/stillades och det fanns inget som pockade längre eller stormade i varken kropp eller skalle. Jag tror faktiskt inte att jag innan riktigt har insett att jag har varit som jag har varit. Jag har som jämnt levt med det så för mig har det varit normalt. Nu sitter jag mest och är förundrad och grubblar på om det är så här folk utan ADHD/ADD har det, vilken harmoni dom måste ha. Det första tecknet på att medicinen verkar hjälpa påpekade faktiskt Sebstian, efter ca en timma så satt jag och surfade på datorn och skrev då han ställde mig en fråga och jag svarade utan att tänka på det speciellt mkt. Då utbrister han:" Men du! insåg du vad du nyss gjorde, du svarade mig samtidigt som du skrev på datorn. Det har du aldrig kunnat göra förut, tidigare har du bara varit tyst och efter ett tag frågat:" vad sa du"?, eller så har du bett mig vänta tills du har gjort klart det du höll på med".
Jag blev faktiskt lite förvånad och när jag tänkte efter så stämmer det ju, tidigare har jag aldrig klarat av sånt, då har jag bara blivit splittrad och ofokuserad om någon har pratat med mig när jag har hållit på med något, vilket har lett till irritation som har fått gå ut över personen i fråga.
Vilken skillnad alltså!
Samma sak idag, då upptäckte jag ännu en sak som bekräftar det, jag ringde och pratade med mamma medans jag hade TV:n igång och när vi la på luren så insåg jag att wow! Jag lyckades ha full fokus på vårat samtal utan att behöva slå av TV:n eller gå till ett annat rum, utan att behöva bli splittrad över huvud taget. Alltså inser ni hur fantastiskt det känns?!
Jag har nog inte insett tidigare att just såna saker faktiskt har varit ett problem för mig, just det här att jag lätt störs av grejer, tappar fokus och därigenom blir irriterad. Insikt känns som ett ständigt inslag just nu.
Just det här lugnet chockar mig lite, jag pratar inte oavbrutet längre, jag springer inte och kollar i kylen hela tiden av ren rastlöshet, jag har inte en miljard tankar och idéer i skallen längre utan jag är helt enkelt bara harmonisk, sjukt harmonisk. Känns nästan lite skumt, som att det egentligen är fel. Men det är nog bara en vanesak. Ta till exempel det här med att läsa, jag har alltid älskat att läsa och kan nog räknas som en riktig bokmal, så jag har som aldrig tänkt att jag har haft några problem med det, men idag har jag märkt skillnaden. Jag har kunnat läsa i över en timma utan något annat i tanken, utan att behöva läsa om en text flera gånger och utan att kolla på TV:n, väggen, telefonen eller fötterna stup i kvarten. Vilken skillnad. haha
Det som däremot har varit negativt är att jag har fått lite biverkningar, som leder till att jag har lite svårt att göra det jag ska. Igår fick jag riktigt mkt darrningar efter någon timma, vilket gjorde att jag knappt kunde hålla i en mugg.Motoriken är helt off och jag känner mig rätt instabil när jag ska gå. Min mage totalhavererade, vet inte om det berodde på medicinen eller något annat, har ju dessutom IBS så man vet ju aldrig. Jag blev iskall om händerna, fötterna och näsan, iofs var det ju inte riktigt något som störde, inte heller idag. Man äger ju faktiskt sockar och vantar. Däremot det där med skakningarna och motoriken är faktiskt ett problem, men det ska gå över när kroppen väl har vant sig vid medicinen.
Sen så blev jag ganska muntorr igår, idag har jag däremot inte alls varit det. Jag ser till att dricka mkt vatten vilket dock leder till att jag får springa på toa i tid och otid men det kan jag leva med :)
Det ska verkligen bli intressant att se hur den närmaste tiden kommer att se ut. Eftersom jag har gjort en gastric bypass så var inte concerta ett alternativ för mig eftersom tabletter inte stannar så länge i min magsäck. Så nu testar vi den här medicinen och doseringen kommer verkligen att bli lite småintressant att lyckas med. Jag kommer att behöva ta tabletterna mer ofta pga operationen, eftersom effekten blir minskad jämfört med en icket opererad person. Också kommer jag kanske bli tvungen att ha rätt höga doser per tillfälle som jag tar, men allt sånt där kommer ju att bli bra i slutändan när vi har hunnit pröva oss fram ett tag. Jag har stor tillit till min läkare och efter alla år så vet jag att hon kan sin sak.
Nästa vecka kommer medicinen att ökas så fram tills dess får jag känna efter och skriva ner hur jag upplever det hela, hur länge effekten sitter i, positiva grejer, negativa grejer osv.
Jag är iaf inte orolig för att jag kommer att få problem med blodtrycket osv som många tydligen får, jag har ju ganska lågt så det oroar mig inte alls. i måndags hade jag 110/50, och pulsen låg på 57 så det är ju bra :)
För övrigt så skulle hon skicka en remiss till sjukan för att göra en EEG, hon var lite ställd över att min minnesproblematik aldrig har utretts när jag var yngre så hon tyckte verkligen att det var dags nu. Jag har ingen aning om vad dom gör när man ska utreda sånt men hon tyckte iaf att vi skulle börja med EEG innan vi går vidare till hjärnröntgen. aja, det blir nog bra i slutändan :)
Nu måste jag nog sluta skriva dock, det är dags att trycka i mig lite mat och ta medicinen och sen hiva mig ut på en promenad och försöka jobba lite med motoriken, det bör ju gå att få den att fungera normalt på något sätt, trial and error typ, tur att jag har sebastian att stödja mig på åtminstone.
Ha det så bra alla och kram på er!
Publicerad 2013-09-28 22:47:00 i Allmänt,
Ibland känns det bara som att hjärnan är totalt blank, på riktigt. Vissa dagar går den på högvarv och jag bränner idéer och tankar på rullande band , och andra är den bara blank, totalt innehållslös. Det är som att jag tänker men ändå inte. Lite som att jag har gjort slut på alla depåer och hjärnan behöver tid till att återhämta sig.
Ungefär som när man har drogat allt för många dagar i sträck och tillslut är det enda som finns kvar en nojja som kryper sig på och tystnad.
Men numera slipper jag ju iaf nojjan, det är ännu en positiv grej med att vara drogfri. Men tystnaden infinner sig dock lite då och då.
Vid såna tillfällen har frågan "hur mår du" ? "är något fel"? ett ständigt inslag, Och jag får alltid svara nej. det är inget fel bara för att jag är tyst. Jag mår ändå bra och är på gott humör.
Ibland blir jag tyvärr irriterad när folk frågar det, för jag tycker att det blir lite tjatigt. Som att jag inte bara får vara, utan tydligen måste prestera med tal och liv konstant. Men irritationen brukar gå över lika fort, för jag vet varför folk frågar. Det är enbart för att dom bryr sig, och dom som känner mig vet ju att jag alltid brukar kunna hålla låda. Så jag förstår faktiskt att folk tycker det är konstigt när jag en dag bara är tyst. Det skulle säkert kunna göra mig lika orolig om det var någon annan det gällde.
Sen finns det väl egentligen lite fog för oron, jag har tidigare inte själv förstått sammanhanget som det ibland kan innebära när det kommer till mig. Utan det var faktiskt mitt ex som påpekade det för många år sen. Han kunde märka på mig när jag var nära ett återfall. Tydligen blev jag tyst tiden innan, mer inåt. En gång så tittade han mig i ögonen och frågade om jag var på väg tillbaka till drogerna. Jag blev helt ställd och fattade nada, undrade varför han trodde det. Men när vi väl började prata om det så insåg jag att han hade rätt. Samma sak när jag väl tog återfallet, han blev inte förvånad utan hade mer anat det och känt sig maktlös tiden innan. Han hade sett det men inte kunnat göra något. Tillslut kom vi till punkten där han sa till så fort han såg det på mig, för jag kunde aldrig märka det själv.
Så är det väl till en viss del nu också, jag blir oftast totalt överrumplad när jag kommer på mig själv med att få ett sånt där obeskrivligt sug, ett sånt som gör så att jag nästan är redo till att kasta in handduken totalt. Men jag blir även bättre och bättre på att hantera dom stunderna, så även om det hade varit smidigt om jag själv kunde tyda signalerna innan så går inte min drogfria tillvaro under när megasuget väl kommer.
Dock kan jag väl säga att idag är nog min tystnad faktiskt bara tystnad, utan anledningar, utan fara och utan drogsug, ibland känner jag bara för att vara, ibland vill min kropp, min hjärna bara vara utan att behöva förklara varför. Ibland är det bara så helt enkelt. Tror det blir mer ofta när jag har haft intensiva dagar dessutom, lite som att jag blir bränd för att jag är så speedy i en dag eller två, sen måste jag återhämta mig.
Det är ungefär som att tystnaden ger mig det sista jag behöver för att verkligen vara tillfreds i tillvaron, en stund till att andas och le, mysa i mig själv och bara iaktta omgivningen, istället för att hela tiden vara mitt i den,pratandes,skrattandes,springandes utan att egentligen varken se eller höra.
Tystnad behöver inte alltid vara av ondo, ibland kan den faktiskt vara läkande, i alla fall för mig.
Kärlek <3
Publicerad 2013-09-25 23:51:00 i Allmänt,
Jag har ju totalt glömt bort att berätta att jag har fått provsvaret från det senaste testet, dom var negativa!!! inse lyckan när jag fick reda på det. Kändes som att en sten föll från bröstet och att jag äntligen kunde andas igen. Det har verkligen varit några månader av känslomässigt berg och dalbana-åkande men nu är det äntligen över. Det enda som gäller nu är att jag måste fortsätta att ta prover var 3:de månad för att se till så att den inte kommer tillbaka. Men vad tusan! det kan jag definitivt leva med.
Utöver det så känner jag verkligen att livet flyter på just nu, mitt mående är på topp och jag känner mig stabilare än någonsin. Bakning har ju alltid fungerat som min terapi och det håller än. Dessutom så är det ju ännu härligare nu när det har blivit höst och jag bara myser i tillvaron och längtar till jul.
På något sätt så har det som blivit att hösten verkligen är upptakten till jul för mig, jag börjar direkt sätta igång att planera alla julklappar som jag ska baka, utvidga min julmusik och tänka igenom vilken julfilm jag ska se först. Jag verkligen älskar det!
Toffie cookies är min nya favorit, dom smakar knäck, vilket såklart direkt leder till ännu mer jultankar och mys. <3
Insåg för övrigt idag att det är bra att tänka på sig själv, man behöver inte vara eller bete sig själviskt för det utan helt enkelt bara konstatera att ibland behöver man vissa grejer, eller att vissa saker ska vara på ett visst sätt för att man ska kunna fundera bäst. Och vågar man inte säga det så förstör man verkligen sin egen tillvaro, och mående. Och då havererar ju allting, man gör sig en jäkla björntjänst och dom i ens omgivning blir då också lidande. Så att faktiskt göra vad som är bäst för en själv kan ibland vara den mest osjälviska handlingen, just för att man samtidigt tänker på sin omgivning och hur det skulle kunna påverka dom om man inte gjorde det. Ibland är det grymt bra med insikt, även om den kan komma lite sent. Och det är ännu bättre när folk kan förstå. Tänk, vad skulle man göra om man var omgiven av oförstående människor, folk som inte var kapabla att sätta sig in i och kunna hantera folks olika tankar och behov. Då skulle det nog verkligen bli en självisk värld som vi levde i.
Fast, världen är väl redan ganska självisk, men ni fattar. Det hade ju faktiskt kunnat vara värre.
Nu orkar jag inte skriva något mer, ska återgå till mina kokor och sniffa mig hög på dofterna från ugnen, förhoppningsvis så kommer jag bara att drömma en massa söta drömmar sen när jag väl går och lägger mig B-)
Natti Natti på er och sov så gott <3
Publicerad 2013-09-23 14:00:00 i Allmänt,
Idag är en sån där dag med riktig höstkänsla, jag älskar det men upptäckte även att jag blev lite nere av någon skum anledning. Har ingen aning om varför och jag antar att det kommer att gå över tillslut. Lite en känsla av förlust, fast iofs så kanske jag omedvetet sörjer sommaren, trots att jag faktiskt har längtat till hösten och mörkret.
Jag känner mig lite velig, eller ja, Som att jag har allt för många alternativ i tillvaron. Men just nu känns det som att allting läggs på hyllan fram tills operationen och återhämtningen är avklarad. Är bara 3 veckor kvar och inget av det jag vill göra är någon idé att påbörja innan.
Jag blev erbjuden jobb för nån månad sen som jag tackade ja till, vi fixade alla papper och diverse grejer men nu verkar allt ha runnit ut i sanden, efter x antal samtal där man har ringt för att kolla när jag kan börja och om han fortfarande var intresserad, lika många försäkringar har jag fått om snart, snart, snart. nu sist sa han att han skulle ringa upp sen för han var stressad. Det har nu gått flera veckor... Jag vete tusan alltså, ska jag verkligen fortsätta ringa och hoppas, känna mig som en idiot eller ska ja helt släppa det och gå vidare? har ju kollat upp om en plan B som är fixad så alternativ finns ju.oavsett hur fantastiskt det där jobbet hade varit så känner jag mig dåligt behandlad, och det sätter som ingen bra grund för ett väl fungerande arbete. Oseriöst beteende kan man då minst sagt säga..
Jag får väl se vad som sker, som sagt, allting hamnar på hyllan tills efter operationen, då får jag ta ett beslut och se vilken väg jag ska välja.
I annat fall så kan jag alltid trösta mig med att allting faktiskt händer av en anledning. Det kan bara vara svårt att se det just då.
Eget ansvar är något jag grunnar på mkt nu, och delat ansvar. Hur ska man ha det egentligen? är jag så jäkla konstig som tycker att det är en viktig grej? Att man kan hjälpas åt att ta ansvar i den gemensamma tillvaron, och att man anstränger sig för att ta tag i sin egna, för som sagt, är man flera så är det flera som påverkas av dom andras handlingar, eller brist på handlingar.
Tänk, hur skulle en arbetsplats se ut om ingen tog ansvar utan alla förlitade sig på att någon annan skulle göra det? då skulle ju aldrig någonting bli gjort.
Det tänket kan tillämpas i många andra situationer också.
Jag har för övrigt insett att operationen faktiskt skrämmer mig, jag som var totalt orädd vid den första operationen är skiträdd nu? jag fattar nada, och ändå har jag läste på ganska mkt om den och det är inga större, rent livsfarliga grejer som kan inträffa, däremot finns det sjukt många komplikationer som man kan åka på, är väl kanske dom som skrämmer mig mest, jag ser inte fram emot att vara praktiskt taget invalidiserad i flera veckor, om jag har otur. Det beror ju lite på om dom även kommer att sy ihop musklerna. Då blir det mkt, mkt värre har jag hört. Men eftersom det är en stor bukplastik dom ska göra så brukar det oftast innebära att dom även syr ihop musklerna för att organen ska få tillbaka det stödet som man oftast har förlorat. Tiden får väl utvisa helt enkelt, jag försöker trösta mig med att om jag har överlevt livet hittills så kommer jag även att överleva det där. :)
Igår så for jag och min gamla bästis från högstadiet på roadtrip, det var så jäkla nice! frihet och lycka ala de lux, gamla minnen som flödade och en jäkla massa skratt.
Det är helt sjukt att man efter så många år kan inse att tiden inte har gjort någon skillnad förutom att vi har fått oss lite mer erfarenheter och insikt, vi är kanske inte precis lika blåögda och oerfarna längre men vi är åtminstone lika galna och sprudlande när vi väl ses. Och det där att kunna snacka om allt, att det bara rullar på utan ansträngning. Lufta sig och lyssna. Det var en obeskrivlig blandning av harmoni och lättnad. Lite som att en del av trycket jag har haft i mig fick lätta åtminstone en dag.
Det kanske är den nya medicinen mot stress? dra iväg på en roadtrip med någon nära, surra tills munnen är alldeles torr, skratta tills tårarna sprutar och lyssna tills öronen blöder. Då hinner du inte ens känna efter hurvida du är stressad eller inte.
Lider ni av samma problem som jag så testa! lätt värt ett försök iaf ;)
Massor med krama!
<3
BTW! bilderna är från våran Roadtrip , galet med allt regn
Publicerad 2013-09-22 01:28:00 i Allmänt,
Av någon skum anledning så fick jag helt plötsligt för mig att läsa i min blogg, den som jag inte har rört på evigheter. Jag började från början, med inlägget från Augusti 2007 och stannade på November 2008 helt enkelt för att jag insåg att jag måste börja om att skriva i bloggen, med start nu! När jag satt där och läste så blev jag så lycklig och fascinerad över allt som jag skrev om då, hur jag tänkte och att jag faktiskt hade glömt mkt av det. Vilket ledde fram till att jag måste återuppta det där, det är något att ha kvar för resten av livet, lite av en kombo mellan fotoalbum och dagbok, vilket inte skadar att ha med tanke på min minnesproblematik.
Så vars börjar jag? vi kan ta det här med minnet. För lite över ett år sen så påbörjade jag en utredning hos min psykolog för att se om jag möjligtvis har någon diagnos som kunde förklara min problematik, det resulterade i att jag för ca två månader sen fick diagnosen ADHD och en grav minnesrubbning som ska utredas vidare.
När jag fick diagnosen så satte jag mig ner och googlade och det jag fann gjorde mig ställd, chockad, lättad och gråtfärdig, allt i ett. Det var som att jag äntligen fick ett svar på allt, på varför det i 27 års tid har känts som att jag konstant har fått krocka och stöta mig igenom tillvaron, varför det hela tiden har varit som att ingenting har fungerat med mig, varför jag hela tiden har känt mig så fel. Inga ord kan till fulla beskriva den känslan jag fick men just nu kan jag säga att jag enbart känner lättnad och frihet. Äntligen!
Jag tror även att mamma och pappa känner sig lättade fast dom inte har sagt något.
När jag hittade texten så var jag såklart tvungen att maila den till mamma och det dröjde inte många timmar innan hon ringde upp och sa :det stämmer ju! allting stämmer. och jag tyckte faktiskt att jag kunde ana en ton av lättnad i hennes röst, som att hon efter alla år äntligen kunde andas ut och släppa det hela, att hon kunde sluta förebrå sig själv och kanske acceptera att dom inte kunde ha gjort så mkt mer än vad dom gjorde. Att det kanske helt enkelt var utanför deras makt.
Jag hoppas då iaf att det är så, för dom har definitivt förtjänat lite sinnesro efter allt <3
Det är ganska sinnessjukt att en diagnos ändå kan göra så mkt, tidigare har jag alltid sagt att man inte kan skylla allt på en diagnos, att man ändå måste hitta verktyg och lära sig att hantera vardagen och sitt eget beteende, jag står fortfarande för det. Men! dock kan en diagnos verkligen vara en förklaring som kan innebära en helt annan sorts förståelse för en situation, en människa eller ett beteende. Men om man börjar använda det rent utav som ett skyll, då börjar man spåra. Båda fötterna på jorden och eget ansvar är A och O oavsett vad, däremot kanske man behöver få tag i rätt sorts hjälp och stöd för att få det att fungera.
Men men, här är iaf texten som jag hittade :
Adhd/add har tidigare beskrivits som svårigheter som förekommer i barndomen och då främst hos pojkar. På senare år har fokus alltmer lagts på att identifiera flickor med adhd/add. Aktuell forskning visar att adhd/add inte är ett utvecklingsfenomen som försvinner, utan något som kvarstår i vuxenålder för såväl kvinnor som män.
Flickor
Forskningen idag visar att adhd hos flickor och pojkar har stora likheter när det gäller de centrala funktionsnedsättningarna och symptombilden. De studier som finns visar att så många som 1-3 % av flickor i skolåldern har adhd/add, att jämföra med pojkar där siffrorna är 2-5 %.
Diagnoskriterierna för adhd/add är till stor del baserade på forskning om pojkars beteenden vid uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblematik. Dessa beteendebeskrivningar stämmer med en del flickors sätt att vara i vardagen, men hos många flickor tar sig svårigheterna andra uttryck. De sätt som svårigheterna hos dessa flickor yttrar sig på har tidigare inte uppmärksammats i någon större utsträckning. Därför finns många flickor som inte fått förståelse och hjälp. De har också varit förbisedda som grupp inom forskningen.
Flickors problem känns inte igen
Det finns studier som visar att diagnosen adhd/add oftare ställs på pojkar än på flickor, även i de fall då flickornas symtom är jämförbara med pojkarnas. Flickors huvudsakliga problem är dock ofta uppmärksamhets- och koncentrationssvårigheter utan tydlig hyperaktivitet, det man brukar kalla add. Pojkar med adhd har också oftare en uppförandestörning och ett mer utagerande aggressivt beteende än flickor. Flickors symptom är oftare överdriven pratsamhet, socialt undandragande, svårigheter att planera, glömska, intensiv ångest och överdriven fokusering på till exempel skola i försök att kompensera för sina svårigheter. Pojkar och flickor tycks emellertid ha lika stora svårigheter i skolarbetet. När det gäller kamratsvårigheter och olycksbenägenhet förekommer det i ungefär lika hög grad hos båda könen.
Omgivningens svårigheter att identifiera och förstå flickornas svårigheter leder till att stöd, anpassning och diagnos ofta kommer senare för flickor än för pojkar. De flickor som stämmer in på gängse adhd-beskrivningar riskerar också att uppfattas och att uppfatta sig själva som alltför avvikande från den klassiska flickrollen. Priset flickorna betalar är ofta att de inte kan utnyttja sina resurser i skolan och andra situationer. I tonåren får flickor med adhd/add oftare stora svårigheter i form av ångest, depression och låg självkänsla. Missbruk av alkohol och droger förekommer i ungefär samma utsträckning hos flickor som hos pojkar.
Vuxna kvinnor
Det har hittills varit så att det är fler kvinnor i vuxen ålder som söker hjälp för adhd/add-problematik än det finns flickor som har uppmärksammats för det i barndomen. Eftersom kvinnornas beskrivningar av sina svårigheter skiljer sig från männens riskerar de att få fel diagnos. Kvinnorna har i mindre utsträckning än män uppmärksammats i barndomen för svåra beteendeproblem och därmed misslyckad skolgång. Däremot kan kvinnor som utreds och diagnostiseras i vuxen ålder ofta berätta om skolsvårigheter och misslyckanden, som beror på igångsättningssvårigheter och koncentrations- och uppmärksamhetsproblem. Detta har sällan uppmärksammats av omgivningen. När det finns skyddande faktorer som hög begåvning, en stödjande familj och bra social förmåga maskerar detta ofta svårigheterna. Dessa blir då uppenbara först när vuxenlivets krav på självständighet ökar och man ska klara såväl studier, arbetsliv som familjeliv.
Kvinnor söker ofta hjälp via psykiatriska mottagningar, socialtjänst, etc. för andra bekymmer än de grundläggande/ursprungliga problemen.
En specifik erfarenhet från kliniskt arbete med kvinnor är att det verkar finnas ett samband mellan hormoner och adhd. Det är vanligt att problematiken förstärks i tonåren och kvinnor med adhd mår ofta bra under graviditeten.
Diagnos, stöd och behandling
Det är viktigt att problemen uppmärksammas tidigt. På så sätt kan man förebygga att problemen växer. Kunskap både hos individen själv och hos omgivningen är viktig. Detta gäller både för barn och vuxna. Kunskapen är nyckeln till förståelse av problemen och kan leda till ett insiktsfullt bemötande av svåra beteenden. Spiraler av negativa konsekvenser, skam och skuld kan brytas.
Diagnos är viktig som grund för behandling, särskilt om man tänker på medicinsk sådan. De diagnostiska kriterier som används idag är dock inte anpassade till skillnader mellan könen eller till de uttryck som svårigheterna tar sig i vuxen ålder. Med åldern blir impulsiviteten som regel mindre, medan uppmärksamhetsproblemen kvarstår. Hyperaktiviteten kan också bli mer en känsla av rastlöshet än ett manifesterat beteende. Detta är viktigt att ha i åtanke när diagnos diskuteras.
En bred kartläggning av förmågor och svårigheter är nödvändig för att kunna ge rätt form av stöd i boendefrågor, ekonomi, studier och arbete. En sådan kartläggning och diagnos kan också utgöra en grund för att förstå sig själv och sin historia.
Den behandling som ges vid adhd/add, förutom medicinering, har hittills främst anpassats till pojkars behov. Föräldrar och lärare får lära sig hur man kan bemöta och styra hyperaktiva, utagerande beteenden. Flickor, som ofta framför allt har uppmärksamhetsproblem, behöver annat stöd hemma och i klassrummet. Stöd till flickor och kvinnor bör inriktas på uppmuntran av ansträngning och prestationer. De behöver också hjälp att utveckla sina sociala förmågor för att kunna skaffa och behålla vänner. Flickor behöver stöd och uppbackning för att stärka tron på sig själva. De behöver hjälp att fokusera på sina starka sidor. Även för flickor och kvinnor kan det finnas behov av anpassad studiegång och därefter vägledning i yrkesval och mer tillrättalagda anställningar.
nu får det dock vara slut på diagnossnacket ett tag.
Vad har annars hänt i mitt liv? egentligen ganska mkt men det skulle bli allt för krävande att skriva det nu. antar att det kommer att komma fram lite pö om pö ändå, men jag kan iaf berätta att jag och Jens separerade efter påsk i år, vilket innebar att jag flyttade in hos min syster med familj i deras hus tills det att jag för några månader sen fick min alldeles egna lilla etta som jag älskar utöver allt annat, den är helt perfekt, planlösningen är oslagbar och den känns stor, den enda nackdelen skulle väl vara att jag inte har någon balkong till mina plantor men det överlever jag nog. Allt annat är ju perfekt! Jag rymmer ju till och med mitt gigantiska köksbord och dubbelsäng så varför klaga? dessutom är standarden riktigt bra och grannarna är fantastiska :D
Sen så har jag träffat en kille som heter Sebastian och är från Arjeplog men även han bor här på byn sen något år tillbaka. Jag kan verkligen säga att han är den mest fantastiska kille jag någonsin har stött på, det finns inte en dag som går utan att han förundrar och/eller generar mig för den delen ;) Han är verkligen underbar på fler sätt än vad som går att beskriva och det är inget jag bara säger för att jag skulle vara i ett rosa töcken av nyförälskelse utan det är faktiskt så: Tidigare så hade jag nog faktiskt gett upp hoppet lite om killar, jag hade fått för mig att det var så djupt rotat i dom att dom inte kunde kommunicera, att dom inte kunde visa känslor och att dom absolut inte kunde visa det mest grundläggande som jag kände att jag behövde. Men tji fick jag, Sebastian har verkligen vänt upp och ner på min uppfattning och min känslomässiga värld. Med han så går det inte en enda dag där jag hinner fundera över vad han känner eller tycker, vad som upptar hans tankar eller helt enkelt vill, hoppas tror och drömmer om. Det är en fantastisk känsla att ha en relation där allting bara flyter på i en mysig miljö av kommunikation, känslor, romantik och livsglädje. Nu låter det verkligen som att jag sitter och blåljuger, som att det är för bra för att vara sant men så är det verkligen inte. Under den tiden vi har varit tillsammans så har vi hunnit vara med om mer motgångar och medgångar än vad jag någonsin förut har varit med om på så pass kort tid, men vi har tagit oss igenom det och mkt tack vare just dom egenskaperna jag nyss beskrev.
En relation är inte enbart en dans på rosor och våran är inget undantag utan det handlar om hur man hanterar det som avgör utgången av det hela, och vi lär oss och utvecklas på daglig basis.Vilket faktiskt är helt rätt, livets mening är väl just det att hela tiden utvecklas och driva framåt?
Sen kan jag för övrigt upplysa er om att han är en jäkel på romantik,speciellt vardagsromantik. jag känner mig oftast totalt lost och vet inte hur jag ska reagera eller hantera allt men det är en härlig känsla, att även mina gränser vidgas och jag lär mig mer och mer om att öppna upp mig och våga visa mina verkliga känslor, utan några band eller återhållsamhet och det om något är fantastiskt så det bara sjunger om det. Jag kommer ofta på mig själv med att förundras över vars han får allt ifrån, hur han kommer på den söta dikten, eller den urgulliga handlingen, vad i hans historia som har format han till en sån människa som jag faktiskt måste säga är riktigt sällsynt.
Men men, nu måste jag nog lägga ner det här, känns som att jag kan hålla på att förklara min lycka i evigheter, att det aldrig tar slut, vilket i sig är en riktigt bra grej. Men jag har ju faktiskt något som heter självbehärskning, iaf ibland ;)
Jag vill åtminstone avsluta det hela med att jag känner mig tillfreds med livet, att det flyter på och att jag är tacksam över vars jag är idag, och hur jag mår. Jag kunde faktiskt inte ha gissat på att jag en dag skulle stå där jag nu idag är. Det är så jäkla skönt! som att jag har vunnit och tillslut lyckats bekämpa det som har varit mitt svarta moln i så många, många år.
Jag hoppas att alla någon gång i sitt liv hamnar där och verkligen får känna på hur det känns att bara sprudla.
All kärlek!
<3
Publicerad 2013-03-23 10:53:03 i Allmänt,
Det var länge sen jag skrev i min blogg, eller ens tänkte på den. nu när jag kollade så fick jag nästan en käftsmäll, sista inlägget skrevs 2011, nu är det 2013 och jag försöker minnas allt som har hänt sen sist, Iofs så är det ju dock praktiskt taget en omöjlighet, man blir som man umgås känns det som. hur som haver, dra en ambitiös redovisning av det senaste året känns lite överambitiöst, så jag tänker det är lika bra att jag bara svammlar och skriver av mig som vanligt.
Just nu är det många omvälvande grejer som händer i mitt liv, jag vet inte ens vars jag ska säga att det började, eller vars det slutar för det vet jag inte. Men jag kan säga så mkt som att allt inte är av ondo, jag har alltid gillat att ha mkt att göra, helst fullsmockat tills jag går och lägger mig, för då kan jag känna att jag kan sova med gott samvete och jag undviker att röka och käka onyttigheter bara för att jag är rastlös. grejen är dock att jag egentligen bara blir mer och mer utmattad, allt bryts ner fort. Det är ungefär som när jag far ut och springer, jag matar och matar och fast lungorna tillslut skriker och låren krampar så fortsätter jag, för då känns det som att jag verkligen ha tagit i, som att jag har koll/kontroll. Jag blir lätt manisk, det är det som är min styrka på ett sätt, men även mitt fall. Jag går in i projekt och ideer helhjärtat och ger mitt allt för annars känner jag mig som en dålig människa, jag överanstränger mig själv men inser det inte förän jag redan har snubblat. Och sen ser jag det som ett bakslag också, att jag inte ens kunde härda ut och nå mina mål. Låter det som en ond spiral? jag håller med. Det är lite moment 22. För att jag ska vara engagerad och orka så måste jag satsa allt från början, för känner jag att det börjar rinna ut i sanden så drar jag mig undan och slickar mina sår.störtdyker för att på ett sätt ta tjuren vid hornen Många tänker nog nu: ja men det är väl bra? man ska satsa ordentligt och vara ambitiös. Men vad händer när man satsar allt, man tömmer varenda resurs av psykisk och fysisk energi och ändå bara känner att allt fallerar, att jag tappar kontrollen. Att inse att jag helt enkelt har tagit mig vatten över huvudet finns inte, den tankegången existerar inte utan jag ser det bara som ännu ett nederlag, att jag fortfarande inte är nog så bra och att jag fortfarande inte kan sköta ansvaret. det är en ond spiral som bara fortsätter och fortsätter.
Därför har jag som insett att nej, jag kan inte fixa allt, jag kan inte styra allt, jag kan inte LAGA allt. Att känna sig som en människa är ett riktigt brutalt uppvaknande, innerst inne vill man inte vara något så "trivialt" utan i all skevhet så försöker man ändå utmärka sig även om det bara gäller att förfalla mest, eller misslyckas mest. Ska jag krascha så ska jag krascha riktigt rejält, annars får det vara eller så kan jag ju lika gärna återfalla till gamla mönster. Om jag fortfarande minns dom, men det är väl som att cykla, har man en gång lärt sig det så är det inga problem, vanan sitter i.
Men vad gör man om vanan är att hela tiden trycka ner sig själv, att hela tiden hitta fel, att man faller tillbaka i spår som borde ha blivit bortglömda. Vad tusan gör man när man inte känner sig värd att existera, att vara. på gott och ont, bra som dåligt?
Jo jag bakar! jag blir manisk, jag blir fokuserad och har koll, jag får sömnbrist och blir peppad av det. Ser ni vars spiralen börjar nu igen? men jag lurar mig och tycker att det är en "positiv" nedgång, mer realistisk och naturlig som kommer att leda till insikt och anpassning. Men verkligheten är inte så, jag kör järnet återigen, och spelar åter igen dum när kroppen havererar och jag inte ens orkar lyfta min arm längre, ännu mindre prata och le. Jag blir ett skal som det tar evigheter av insikt, klander, besvikelse och mod att komma ut ur. Och sen är jag tillbaka på noll igen och spiralen sätter igång. Vad tusan alltså? eftersom jag vet allt det här så borde jag ju kunna undvika det, men uppenbarligen inte. På något sätt hoppas jag att det faktum att jag skriver ner det gör så att det fastnar åtminstone lite mer än om jag bara har flyktiga tankar som trängs undan av stress. Jag vet vad jag måste undika för att fixa att vara en människa, men frågan är bara hur? hur tusan gör alla andra för att orka allt? finns det en gyllene nyckel som jag inte har hittat eller en "yellow brick road" som inte är skyltad. Finns det ens någon som har lyckats? jag hoppas då det för jag tar gärna emot tips :) många bäckar små
Publicerad 2011-11-16 11:50:42 i Allmänt,
Jag insåg för några dagar sen att allting har förändrats, jag tänkte tillbaka på hur det kändes förra vintern, alla tankar och känslor jag hade, hur kluven jag var känslomässigt, hur mkt jag längtade tillbaka till Piteå fast jag inte ville, och jag insåg nu att det är borta, jag längtar inte längre tillbaka till Piteå, jag suktar inte längre efter umgänget där eller alla "händelser".
Vilken befrielse! Jag har äntligen sörjt klart verkar det som, jag hade nog glömt att allting tar sin tid,att alla större förändringar tar lång tid att smälta, iaf för mig.
Det känns grymt skönt att veta att jag har skapat mig ett riktigt liv här i Älvsbyn nu, ett där både hjärta och tanke är med och det underlättar tillvaron markant.
Så vad ska jag säga? jag är lycklig helt enkelt och det är verkligen inte helt fel ;)
Publicerad 2011-09-02 20:00:29 i Allmänt,
Just nu är det som att jag har massor att skriva men inte vet vars jag ska börja, jag är ledsen, rädd, chockad, förvånad. ja allt!
Min kära vän sanna la upp några gamla bilder idag som egentligen, nu när jag tänker efter är helt hysteriskt roliga, men som inte fick den effekten hos mig. När jag såg dom så kändes det som att hjärtat skulle börja blöda, jag störtdök ner i någon avgrund som jag hade hunnit glömma, jag blev precis den jag var då, på korten. den rädda, osäkra, ångestmättade och deprimerade Karro.
Den som var rädd för att se sig själv i spegeln, att visa sig bland folk, att existera! Jag var helt enkelt rädd för mig själv.
framförallt för att jag så fort blev så förändrad, jag kände inte igen mig själv, när jag gick upp i vikt så fort var det inte bara utseendet som förändrades, utan själva jag, kärnan i mig. jag blev vilsen. och rädd.
på bilderna vägde jag mkt, inte min maxvikt som jag har haft men nära inpå.
Det var så jävla ofattbart, jag blev så rädd, och så ledsen när jag insåg hur den där leende människan egentligen mådde, kände.
Och jag trodde jag hade släppt det!
att det inte fanns längre, att jag hade tagit mig förbi det och gått vidare,
men det visade sig att jag bara hade grävt ner det och hoppats på att det skulle försvinna, tills år/väder/vind återigen tog det till ytan.
Så nu sitter jag här, adrenalinet flödar, som att kroppen är inställd på flykt, springa iväg och aldrig se mig om igen, eller slänga mig i sängen och dra täcker över huvudet, droga ner mig eller vad fan som helst, för att trycka undan detta.
men, vad tusan, jag vet att det inte funkar, det här är väl ett bevis för det, så, nu får jag helt enkelt traggla igenom tankarna och känslorna här, skriva av mig och veta att det tillslut faktiskt hjälper, lindrar och kommer att göra det mindre.
Just nu vet jag dock inte vad mer jag ska skriva, jag blev som blank, nu fick jag ur mig det värsta, men mer blir det väl sen när sanna har mailat mig bilderna så jag kan utmana mig själv och kolla på dom, verkligen känna efter, men mer förberett den här gången. och mina tankar kommer väl då i vanlig ordning att hamna här...
Publicerad 2011-08-22 20:59:12 i Allmänt,
varför känns det som att jag står med ena foten på en sida och den andra på en helt annan, på något sätt krockar den jag vill vara med den jag är, eller rättare sagt, det livet jag vill ha är i konflikt med det livet jag har haft.
Det är som att jag hela tiden står och velar, ungefär som att jag vill behålla kakan men ändå äta upp den.
Det är så mycket negativt med Piteå, med livet jag levde där, med den jag fortfarande på något sätt blir igen så fort jag far dit.
Jag vill bo här i Älvsbyn, jag vill inte ha livet jag hade i Piteå igen, men ändå på något sätt så har jag svårt att släppa taget, släppa taget om vännerna där och händelserna som jag ibland sitter och suktar efter, glorifierar och önskar att jag också var med om.
Jag vet att det egentligen inte är så underbart som det på något sätt har blivit i mitt huvud. Som det verkar, det är ofta som så att skenet bedrar.
Här, där jag är nu, det är det näst intill perfekta stället för mig, det är här jag kan se mig ha en framtid. Inte i Piteå.
Så varför saknar jag staden så mycket ibland? varför saknar jag "friheten", impulsiviteten, intensiteten?
Varför saknar jag något som jag egentligen vet inte finns, som på något sätt har blivit en skenbild av hur det egentligen är.
varför suktar jag efter illusioner?
Och varför är det så svårt att släppa allt, att stänga dörren och gå vidare, kapa det där sista som begränsar mig, håller mig tillbaka i dörren. Varför kan jag inte bara gå ut och stänga den bakom mig för att sen sträva framåt, till mina mål, mina drömmar ?
Lämna staden även mentalt.
Varför får alla tankar på Piteå och folket där, ruljansen och historierna mig till att må så fruktansvärt dålig?
är det för att jag vet att jag inte kan vara med längre, att det skeppet har seglat, jag har tagit mig för långt fram för att kunna gå tillbaka, jag vill inte gå tillbaka, men ändå vill jag vara med, istället för att känna mig utanför, ensam och icket tillhörande till någonting, eller några.
Det känns som att jag har tappat min gamla tillhörighet för fort, att jag inte har hängt med, och helt plötsligt sitter jag här och inser att jag inte vet vars jag hör hemma. Vars är min tillhörighet nu? kommer jag aldrig att hitta en gemenskap igen, kommer jag aldrig att ha ett umgänge igen, kommer jag aldrig mer att ha någon/några att umgås med, att kunna gå över till en sväng eller helt enkelt bara hitta på något galet impulsivt med.
Kommer jag alltid att känna mig låst, utan möjlighet till något annat än att hålla uppe den här masken av falsk trivsel, av martytisk accepterande.
Jag vill skrika, men jag vet inte vad, jag vill gråta men jag vet inte varför.
jag kan aldrig återvända till Piteå, det skulle inte lösa något och det finns inget för mig där längre.
Logiskt borde jag väl kanske vara glad för det, att avståndet nu har blivit så pass stort. Men jag kan inte känna det, det enda jag känner är en sorg som river djupt i hjärtat, i själen.
Och det enda jag undrar om och om igen är, när ska det sluta? när ska det gå över?
När ska jag slippa alla tankar och alla känslor som jag tillåter begränsa mig.
När kan jag sluta sörja? när går det över?
Publicerad 2011-07-11 14:00:29 i Allmänt,
satt på balkongen och började fundera, när tog jag min sista rykare? av någon anledning är jag helt ställd över att jag inte har tänkt på det förut, att det har gått så länge nu så jag har glömt.
Glömt bort det som en gång var det enda jag kunde tänka på, timma efter timma dag efter dag, det jag drömde om och hela tiden hade ett obeskrivligt sug efter.
Helt plötsligt kommer jag till insikt att det inte längre är så, och jag är förvånad.
Förvånad över att nålar och pumpar inte längre är det som dominerar mitt liv, mina tankar.
Men framförallt så känner jag mig glad, glad över att det äntligen har blivit så, att jag äntligen har kunnat lägga det åt sidan, inte bara bli av med det fysiskt, utan även mentalt.
Jag kan nog kalla det lättnad.
Det är skönt att känna resultat, få en sån här stor påminnelse om att det jag gör, det jag jobbar med och anstränger mig för att klara faktiskt fungerar, att det hjälper. att något hjälper.
Jag kan bara säga. GUD VAD SKÖNT!
Just nu känner jag verkligen sinnesro och tacksamhet.
tacksamhet till mig själv, till världen, till omgivningen och alla som påverkar mig i min vardag och gör så att jag än så länge faktiskt känner att det finns bättre, större och mer värdefulla saker här på jorden än droger.
det behövs nog inte säga så mkt mer, allt känns bra och underbart :D
kram
Publicerad 2011-06-29 09:17:26 i Allmänt,
Att känna sig lugn, aktiv, levande, glad, sprudlande och totalt nöjd är hur underbart som helst.
Att uppskatta dom små sakerna och göra det som man mår bra av är verkligen något som inte kan köpas för pengar, att tillåta sig själv komma i harmoni, slappna av, bara vara och njuta.
igår hade jag en sådan dag, och den sitter fortfarande kvar i kroppen. Jag verkligen ÄLSKAR den fasen man som hamnar i, bara man tillåter sig själv.
Så varför tar inte alla och gör det? varför gör inte jag det oftare? varför tar sig inte alla tid att gå undan, att göra något man vet att man mår bra av?
även om det tar en dag, eller några timmar, så är det väl värt "mödan".
Komma undan all stress, slå på en skiva, läsa ut den där boken man har försökt avklara i flera veckor, fiska, bada, sola eller bara gå i naturen.
Varför försöker man oftast inte ens att ge sig själv tiden och möjligheten till att må bra?
testa slå av mobilen, lämna den hemma och gå ut, utanför dörren. Hitta ditt eget smultronställe där du kan filosofera, drömma och njuta!
Jag hoppas att dom som läser detta gör det, försöker lägga alla måsten åt sidan en dag och helt enkelt bara vara för det är det lätt värt.
kram alla.
Publicerad 2011-06-27 11:08:53 i Allmänt,
jag var med om en sak för ett tag sen som fick mig att grubbla, kanske för att det på något sätt ledde till mig själv, hur jag har fungerat.
Det var en händelse där en människa skämdes, över något som jag verkligen inte tycker man behöver skämmas för.
Det handlade om ett besök på bolaget, där en gemensam bekant hade handlat tre plattor öl inför semestern och det kom upp i närheten av en lokal präst.
varför skämdes den andra människan för att prästen hörde det? jag frågade och fick svaret att prästen hade varit instabil sista tiden, att den la sig i sådant som inte angick den, fördömde och hade åsikter om saker som den inte ens har med att göra.
Bara för att en människa av någon anledning själv mår dåligt, så ska det väl inte berättiga att den sprider rykten, baktalar och fördömer andra? och varför har den rätt att döma någon för att den går på bolaget? och det riktigt trista var att se hur den andra människan på något sätt blev tillintetgjord och arg, se hur skammen spred sig genom kroppen.
jag såg och anade det men kunde på något sätt inte föreställa mig att just den personen skulle skämmas över en sådan trivial sak som att dennes livskamrat gick på bolaget. Speciellt inte pga en präst som har alldels för lite att göra eftersom den tycker att sådan är något att bry sig eller skvallra om.
Men på något sätt kan jag såhär i efterhand förstå varför denna människa skämdes, för så fungerade jag också förut, så fungerar jag väl ännu lite. Jag har skämts över otroligt mkt, både stora och små saker, som tex att jag har börjat om att röka.
Men vad tusan! världen går inte under av att jag röker, och det är förjävligt att man ens ska behöva skämmas, att man på något sätt har blivit så påverkad av sin omgivning så man tror att man måste vara på ett visst sätt för att räknas som en "god människa" .
Att man helt plötsligt inte får vara mänsklig bara för att man måste passa in i en mall, och att man ska måsta anpassa sig till andra, böja sig efter vinden och ändra på något som inte behövs ändra, bara för att folk annars skvallrar och fördömer, och det ska tydligen vara giltigt, bara för att dom mår dåligt.
Men hur dåligt får dom inte människan som skäms att må? varför ska den känna att den har gjort/gör något fel fast det inte är så.
Okej att alkohol inte är bra för en människa och det finns många debatter om hurvida inte det också borde göras olagligt.
Men alltså!
Det är INTE olagligt, det är inte på något sätt förbjudet att handla öl till sin semester så varför ska den människan känna att den måste skämmas för det? varför ska den bli nertryckt och orolig? måsta akta sig för vem som får reda på något som är normalt, till och med ganska vanligt förekommande.
jag kan lova att dom inte är dom enda som köper öl till sin semester. Så varför skämmas? tydligen enbart för att prästen mådde dåligt och antagligen kommer att sprida ut det där överallt i sin närhet, men varför måste hon göra det? och hur är folket som lyssnar och har en åsikt om det funtade? varför ska någon anse sig ha rätt att kommentera någon annans vanor som inte är speciellt annorlunda.
En sak om dom hade handlat tjack till semestern, men det gjorde dom inte, det handlade om alkohol.
Och även om dom hade handlat tjack, vad har prästen med det att göra? och vad har alla dom som lyssnar på hon med det att göra?
och även om det gällde tjack så hade en vettig människa inte spritt det vidare, skvallrat, anklagat eller fördömt. den hade gått och anmält det till polisen och låtit dom ta hand om det.
jag blir så tokig på alla rykten, vad tusan. jag har själv så många gånger i livet lyssnat på sådana och även spritt vidare, men någon gång måste man växa upp. och åtminstone försöka sluta med sådant, sluta lyssna på skit och istället försöka sprida positiva saker/ upplevelser om folk.
För det känns bättre att berätta om hur underbart kul jag tycker att någon är, istället för att smitta ner luften med negativa ord och åsikter konstant.
Jag blir så arg på att folk ska kunna göra sådär, och att så många inte har styrkan att stå emot, att säga och inse att det är fel när folk pysslar med sådant där.
Och framförallt så gör det ont att se folk jag bryr mig om, tryckas ner, och inte klara av att borsta av sig det, stå rakryggad och säga ja, vi handlade på bolaget. och?! det är inget du ska bry dig om.
jag vill bara kunna ge dom styrkan att stå på sig, och verkligen KÄNNA att det inte är dom som gör fel, utan det är dom som anklagar och sprider vidare som gör totalt fel.
kanske blev det på något sätt att jag nu anklagar dom som skvallrar och mobbar/ sprider ut och förvränger. Men egentligen inte.
Att få någon annan att må dåligt för att man själv gör det är inte okej, och ska inte behöva vara det heller.
Sen tror jag alla behöver lära sig en viss distans, att sluta skvallra om och anmärka på allt som alla andra gör.
Som fokus ska man nog ha att se om sig själv först och ta hand om dom/det man älskar och bryr sig om.
Fast jag måste iaf säga till mig själv, till världen. att jag inte tycker det är okej att skvallra.
Folk som tycker det är okej bör använda tiden till något bättre, tex försöka ta itu med sig själv och problemen som gör att man känner detta behov av att trycka ner andra och sprida en massa skit.
På något sätt känns det som att jag kastar sten i glashus nu, bara för att jag inte har varit en icke ryktesspridare och säkert inte helt kommer att kunna att vara det i framtiden, men jag har åtminstone kommit så långt så jag kan undvika 90 % av ryktena, men någon gång kommer även jag att försäga mig.
Men det betyder inte att jag inte tycker det är fel att göra det, det är väl den här jäkla mänskliga biten som alla har, och därför vet jag att folk kommer fortsätta sprida rykten, för det är väldigt mänskligt. Men jag hoppas att folk försöker stanna upp och tänka innan, och att alla aktivt försöker hindra sig själv från att sprida sådant i framtiden, och inte medvetet och med ont uppsåt sprider allt dom hör och ser bara för att.
Som sagt, bara för att man själv mår dåligt så är det ingen bra grej att få andra att göra det.
Det är absolut inget som hjälper en själv och för att verkligen kunna må bra så kräver det att man tar steget och börja titta på sig själv, och inte alla runt omkring en.
Publicerad 2011-06-20 09:44:39 i Allmänt,
Det känns som att jag har gått in i en osynlig vägg, och just nu är jag chockad över att den ens fanns. Jag är utmattad, grå, livlös och på något konstigt sätt allmänt låg.
Vars tog all motivation vägen? All energi och pepp? Är det här resultatet av den gångna veckan?
På något sätt är det nog en vettig tanke, det har varit full rulle konstant, plugg/arrangemang/bröllop/shopping/plugg/plugg/fixande/hjälpande osv och knappt någon sömn, jag har vaknat gråtandes flera nätter, andra nätter har jag vaknat och vandrat runt, eller helt enkelt klivit upp och gjort tidig morgon.
Just nu känns det dock som att alla reserver är slut, och jag har ingen aning om hur jag ska lyckas fylla dom igen. Min högsta önskan just nu är att få sova ut, somna på kvällen och vakna sent dagen efteråt, utan att ha en massa avbrott.
Jag är nästan apatisk, på något sätt önskar jag att jag kunde gråta just nu, att jag kunde känna frustration, ilska, sorg, glädje eller vad tusan som helst, för det här kan inte vara bra.
Det är som ett vagt minne av hur det var förut, hur jag en gång fungerade och var.
jag kan inte ens skriva att det är obehagligt, för jag känner inte ens det. Vad har hänt egentligen?
vars har mitt känsloregister tagit vägen? har det bara utplånats?
varför känner jag INGENTING?
Publicerad 2011-06-07 18:14:31 i Allmänt,
få missade nog mitt humör igår, det var inte på topp och jag hade lyckats gräva ned mig rätt djupt i mitt hål av självömkan med en stor mur av raseri.
På ett sätt kanske det var bra, tillslut exploderade jag, och då menar jag verkligen EXPLODERADE, vill inte veta vad grannarna tror.
Hur som haver, det ledde till något bra, riktigt bra faktiskt :D
man kan nog kalla det förståelse, och ett stort steg till bättre kommunikation för det var där det brast.
Jens hade tolkat mig totalt fel gällande det här (på något sätt känns det ändå lite bra såhär i efterhand att han inte kan läsa mig helt som en öppen bok än)
och jag tolkade självklart Jens fel som ett resultat av det, men vi snackade och tillslut kom man till det där välmående samtalet som bara för en närmare, som leder till insikt och förståelse och det var fruktansvärt härligt.
Jag undrar varför jag (tjejer kanske till och med) hela tiden tycker, eller kanske mer antar att killarna ska fatta ens vinkar, alla antydningar och försök till att dirigera saker åt "problemet" eller vad tusan man nu ska kalla det.
för ärligt talat så funkar det inte så, men innerst inne vill iaf jag på något konstigt sätt fortfarande att det ska vara så, att man inte ska behöva säga allt rätt ut eller förklara, för jag vill att det ska vara självklart, att det inte ska behöva påpekas, men verkligheten ser inte ut så.
Man måste förklara, förtydliga sig och sen repetera.
Det är precis som nu när jag pluggar, det är mkt repetition, mkt förklaringar som behövs och extremt mkt minne som måste lagras.
Varför tänkte jag inte så gällande det här? om det är något som inte är självklart så är det väl en relation, och balansen/kemin i den är aldrig detsamma som i relationerna man har haft innan.
Man måste lyssna, lära, minnas, diskutera och förklara i varje relation man går in i.
fast visst hade det varit smidigt om man hade kunnat skippa det, dock hade det nog inte blivit lika intressant och värdefullt då.
allting känns bra nu iaf, och det känns skönt att jag har fått bort det där lilla molnet som skuggade min vardag och relation till Jens.
Som sagt, han är underbar, så länge jag är det mot han.
för det handlar om att ge och ta, och skriker jag åt han, så skriker han tillbaka, ler jag åt han, så ler han tillbaka. och det är så det ska vara.
så idag är jag tillfreds och lugn,och inte ens huvudvärken kan förstöra denna dag. :D
Publicerad 2011-06-06 16:17:04 i Allmänt,
Ensamhet är något som alla vet hur det känns, det är inte alltid en höjdare, ibland väljer man ensamhet ett tag för att man behöver det, kanske för att vila upp sig eller helt enkelt få en stund till att få tänka ifred.
Men sen finns det ofrivillig ensamhet, och det är definitivt inget som känns bra.
Jag har rört det här ämnet förut, att det är svårt att hantera ensamhet ibland, att jag känner mig ensam av olika anledningar.
Men på något sätt så är det ensamheten jag har känt dom senaste dagarna som är jobbigast, fine att jag inte kan träffa mina polare precis när som helst, det kan jag ta, det blir så när man helt plötsligt bor i olika kommuner och det är lika komplicerat för dom att ta sig hit som det är för mig att ta mig dit, man måste ha råd framför allt. och möjlighet att kunna avvara ett dygn eller två till det.
Men det jag känner här, i lägenheten fast jag lever tillsammans med Jens, det är olidligt, avskyvärt och ledsamt.
Hur kommer det sig att jag känner mig så oälskad, ovärd, hemsk, tjatig, komplicerad, bara för att jag vill ha närhet, inte bara ligga och kramas framför en film, utan äkta närhet, hitta på något utanför lägenheten, tillsammans bara vi två . varför ska det vara så svårt? och varför måste jag känna mig så hemsk som vill uppleva det?
varför ställer jag orimliga krav? varför känns det som att jag konstant talar till en vägg när det gäller det där?
är killar bara allmänt så? förmedlar jag mina behov på fel sätt eller vad tusan är det?
senaste dagarna så har jag på något självömkande sätt intalat mig att det är mig det är fel på, att han helt enkelt inte vill göra något med mig, bara vi två, antagligen för att han bara tycker jag är jobbig.
för några veckor sedan, och några gånger tidigare har vi pratat om det här, och han säger bara : ja men jag har försökt, du vill juh inte följa med till jimmy, eller DU vill inte fara på bio med jag jimmy och camilla, eller du vill inte följa med till mina föräldrar.
Nej tacka fan för det! jag vill ju att vi två ska göra något tillsammans, inte att det hela tiden ska måsta vara med en massa annat folk för att vi ska kunna fara och se bio, eller sticka och grilla eller vad tusan som helst.
Är jag så jävla hemsk att umgås med eller vad?
och det som gör ännu mer ont är att fast jag har försökt förklara, att jag också behöver känna mig uppskattad, att jag också behöver få frukost på sängen, en romantisk middag tillagad eller liknande, så skiter han i det. han bryr sig inte.
Det blir ingen förändring! och det svider hårdast, det gör ont och jag blir uppgiven, ledsen och tillslut förbannad, ska det måsta vara såhär?
varför ska det vara så svårt att göra något tillsammans? alla förslag jag har gett har ratats per automatik, allt jag har velat göra i sommar säger han nej till, och han föreslår inget själv,
han skiter fullständigt i det här känns det som, i mig och mina känslor, mina behov.
jag är ingen ängel själv men jag försöker tänka på han så ofta jag kan, jag gör speciella grejer för han som jag hoppas han tolkar som att jag verkligen bryr mig om han för jag vet att han säkert har samma behov av att få känna sig uppskattad som jag har.
han brukar bli glad över mina överraskningar, men han verkar totalt missa att jag kanske också behöver få känna mig uppskattad och ompysslad.
Är det något fel med att JAG också behöver det?
jag känner att jag skriver helt okontrollerat nu, som att jag mördar tangentbordet , men på något sätt känns det också som att hur mkt jag än skriver så får jag inte ur mig det jag känner, jag blir galen! och fruktansvärt ledsen, med ett litet inslag av panik.
vad tusan ska jag göra åt det här?
är det bara att svälja skiten åsidosätta mina egna behov och fortsätta som att det inte finns något ? inget behov, inga känslor, inget JAG.
allt ska bara handla om hans behov, hans känslor och hans förbannade jävla jobb.
varför kan han aldrig fråga mig hur det har gått med pluggandet? med provet eller utflykten?
jag blir så arg!
men också besviken, Jens är en underbar människa på så många sätt och han är den enda och första jag kan se mig spendera resten av mitt liv med. Bara han hade kunnat förstå hur hans ignorans påverkar mig, hur dåligt jag mår av det.
Fan vad många jag det blir hela tiden, men vad ska jag göra? ta bort mig, förminska mig, radera mig, bli till ingenting?
jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt.
den här ledigheten har varit kass, jag vill aldrig mer uppleva en ledighet tillsammans med han igen när det blir såhär, nästa gång det är långledigt tar jag ett tält och sticker till Piteå, det är då fan bättre än att totalt köra ner mig i självömkan och ensamhet här.
vad ska jag annars göra? börja gå på bolaget varje dag och dränka min ensamhet, ta in drogerna i mitt liv återigen bara för att behöva slippa känna mig så jävla ensam.
jag vet att jag inte kommer att göra det, fast det är riktigt lockande, droger och alkohol sviker en aldrig, man vet precis vad man får och det känns tryggt, men det är inte värt att riskera mitt liv för det.
idag kommer inga visdomsord eller vettiga funderingar för jag har inga att ge, just nu blev jag tom, blank, och helt slut. att vara arg och sårad tar alldeles för mkt energi så nu lägger jag ner.
Jag ska göra min jäkla creame cheese lax med potatis och äta den själv! sen går jag och lägger mig.
Publicerad 2011-05-25 21:00:58 i Allmänt,
jag analyserar och om-analyserar, eller kanske mer korrekt överanalyserar saker.
fast jag hela tiden säger att man måste sträva efter att ta sig framåt, att utvecklats så har jag på något sätt skippat tankegången att för att verkligen kunna utvecklas så måste man ta med sig det gamla, minnena, kunskaperna och lärdomarna.
jag vet inte om det har varit medvetet eller inte som jag på något sätt har försökt skippa det där, har tänkt att man någon gång måste släppa allt, lägga det bakom sig, och helst även glömma.
men det är fel, jag har tänkt helt galet gällande det, för att förstå nuet, och veta vars jag är påväg, och vem jag är, så måste jag på något sätt göra klart med mitt förflutna, ta tjuren vid hornen och beta mig igenom det, annars kommer jag aldrig att kunna utvecklas, för tar jag inte och går igenom det här, och verkligen kommer till den punkten då jag kan lägga det bakom mig,rent,tvättat och struket så kommer jag alltid på ett sätt att stanna i det förflutna, som det sägs ibland, att det förflutna hemsöker en, och kommer att göra det tills den dagen man vänder sig om och ställer sig ansikte mot ansikte mot det.
jag har velat utvecklas i en sån rasande takt så jag mer eller mindre har flytt, jag har sprungit från livet/verkligheten fast jag har försökt intala mig att det är till ett liv jag har försökt komma.
nu är jag inte så säker längre, det känns som att jag har kommit till en skiljelinje, att antingen tar jag tag i allt nu, eller så fortsätter jag att fly,
jag var i sunderbyn idag hos kuratorn, hade träffen som är obligatorisk innan min gastric bypass och det var då jag kom underfund med det,
hon sa att jag verkar ha koll och att jag är en sån som orädd ger mig in på grejer och att jag tar det jag vill ha, först blev jag stolt, men efteråt blev jag fundersam, ger jag verkligen ett sådant intryck som egentligen inte är jag?, verkar jag så orädd och säker, fast jag själv tycker att jag hela tiden är det motsatta.
när skaffade jag den där fasaden? var det bara just idag eller är det någt som har blivit senaste tiden, har jag byggt upp något som inte är den verkliga jag?
är jag övermodig? har jag för stora förhoppningar? för stora mål? vad är det som får mig att verka så orädd och framåt, fast egentligen den enda drivkraften jag har kommer ifrån min flykt, min flykt från mig själv.
känns som att tankarna rätt ofta snurrar,
hon frågade mig vad jag har för någon strategi, hur jag gör för att hantera mina upp och nedgångar, om jag har en plan som jag kan ta till efter operationen,
jag svarade att jag skriver,
jag skriver för allt vad jag är värd för det är enda sättet för mig att hantera allt, mitt sätt att kunna analysera, tänka igenom och inte totalt förlamas av känslor,
jag kan bli metodisk, analytisk och lugn av att skriva, här och nu.
det är min strategi, det är den enda jag vet nu men den är otroligt nog även nästan det enda som behövs,
efter skriverierna så är det Jens som hjälper, han ser saker på ett helt annat sätt än mig och han läser mig som ingen annan någonsin har kunnat.
Så jag har en bra strategi, iaf just nu, jag vill leva, verkligen leva, inte bara andas och existera, utan LEVA, uppskatta livet, allting runt omkring mig, jag vill uppleva så mkt, det är min strategi, att ha drömmar igen, och verklig vilja att kämpa för dom.
just idag blev en sån här konstig dag, men ändå bra, det blev kaos i mina tankegångar, men kanske ett bra kaos, nu vet jag verkligen att jag måste genomföra det jag fick reda på häromdan, att jag måste ta itu med det, idag var bara en bekräftelse på det.
så imorgon vänder jag mig om och ställer mig ansikte mot ansikte med mitt förflutna, sen hur lång tid det kommer att ta det får vi se, det får helt enkelt ta det som behövs.
frågan är bara vars jag ska börja, en sån här utredning är ingen liten grej att skriva ihop till, vars börjar man när man inte minns något?
dom sa : så långt tillbaka som du endast kan minnas, men från när minns jag? när jag var 13,14? annars är det bara små glimtar, inget konkret.
men när jag väl har börjat,då kanske jag kommer att minnas allt igen, som en kran som öppnas.
jag vet inte varför, eller jo det gör jag nog men på ett sätt känns det otroligt tungt bara tanken på vilken enorm grej det är att göra, dock har jag bra kontakter och skyddsnät, min jobbcoach är guld värd och har tänkt hjälpa mig med att få ut alla papper, och ge mig tid till att skriva det här, min historik/bakgrund/problematik.
vars börjar man och vars slutar man?
nu känns det lite som att jag gled ur spår, tappade tråden men det får vara, mina tankar är lite halvfärdiga/splittrade och ofokuserade just nu.
fast jag är trött och nedtyng av allt det där, så är jag ändå upplyft och glad, kuratorn gav mig klartecken för operationen och jag svängde förbi infektion på vägen ut, kollade om mina sista provsvar hade kommit än, vilket dom hade.
jag är nu officiellt friskförklarad! läkaren min och alla sköterskor där är guld värda och ska ha en stor eloge för allt, dom har verkligen varit förstående och medmänskliga, När det har känts som jag har stått ensammast i världen, som att jag har varit äcklig, bannlyst, hatad och värdelös så har dom alltid lyckats få mig att le, att se framåt och inte gräva ner mig själv, dom har sett och behandlat mig som en människa och gett mig ett värde, eller rättare sagt värdighet, när jag själv inte kunde känna att jag hade det.
Dom accepterade mina felsteg, mina misstag och vände det inte emot mig, eller tryckte ner mig ännu mer utan dom gav mig lite hopp, några skratt och en vänlig blick.
blir jag någonsin miljonär så vet jag vars jag ska donera pengar.
jag vet inte varför, men bara av att tänka på alla som jobbar på den avdelningen så blev jag genast glad och upplyft, dom har nog gett mig mer än vad jag ens själv kan ana.
så jag avslutar nog mina funderingar nu, medans jag ännu ligger på topp.
idag var en betydelsefull dag, på fler än ett sätt.
Publicerad 2011-05-22 18:52:15 i Allmänt,
undra varför det känns som att jag hela tiden ska vara så präktig? det är som att bara för att jag har påbörjat den här resan, eller vad tusan man nu ska kalla det, så försöker jag på något skumt sätt uppnå perfektion, fast jag vet att det inte finns något som kan kallas perfekt. Men ändå så måste jag försöka, varför egentligen? så länge jag är relativt tillfreds med tillvaron så borde väl det räcka?
självklart ska man alltid ha något att sträva efter, vissa mål och delmål, men vars ska jag sätta gränsen?
jag känner ibland att jag går lite till överdrift, och sen när jag inte klarar av att uppehålla dom förändringarna som jag har gjort så känner jag att det är ett misslyckande, att jag är ett misslyckande.
varför?
själv förespråkar jag inför andra att så länge man åtminstone har försökt allt vad man kan så ska det räcka, att man har gjort sitt bästa. Men när det gäller mig själv, då tänker jag inte så.
Egentligen sabbar jag juh bara mitt eget mående genom mina försök, och "misslyckanden" när jag tänker så. jag borde vara glad över att jag faktiskt klarade dom där månaderna nikotinfri och sen kunna sitta på balkongen och röka min cigg utan att få dåligt samvete över det, men det gör jag inte.
Jag tänker att jag unnar mig den där ciggen när jag vill ha den för det dör jag faktiskt inte av (iaf inte nu), men sen när jag har rökt den så tänker jag direkt, fan också, var det värt det? för nu är jag på något sätt inte lika bra.
men vad tusan alltså? ibland vill jag bara ge mig själv en käftsmäll, världen går inte under för att jag helt plötsligt inte är nikotinfri längre, men ändå känns det som det på något sätt, och tanken som direkt dyker upp är : vad ska alla nu tycka om mig? ser dom mig som ett misslyckande, är det kanske därför jag får dåligt samvete, för att jag tänker för mkt på vad alla andra ska tycka om mig.
någon gång hade det varit riktigt skönt om jag kunde släppa det där, sluta bry mig så mkt om vad alla andra tycker och tänker om mig, jag har ändå kommit en bit på vägen gällande det men ibland, som nu så faller jag tillbaka till det där.
jag tror grejen är också att jag trivs som präktig, det har jag alltid gjort, är väl därför jag har haft prestationsångest också, jag vill vara perfekt, jag vill att alla andra ska tycka att jag är perfekt och att det jag gör är helt fulländat varje gång, men rent logiskt sett så vet jag att det inte är en sak som gå att uppnå, det finns ingenting som är perfekt som sagt.
men ändå, djupt inom mig så är det ändå perfektion jag vill uppnå.
hur galet är inte det?
handlar det om att det är så jag tror att jag kan bli accepterad? att man måste vara perfekt för att få bli en uppskattad del av samhället?
så vad ska jag egentligen summera detta som, att jag alltid kan sträva men att jag ibland måste tillåta mig att faktiskt vara mänsklig. vilket egentligen är rätt och vettigt.
Det är så logiskt allt ibland, det är lätt att kunna tänka rätt, men att verkligen känna det, är en helt annan sak.
Jag vet att jag ska kunna ta den där ciggen utan dåligt samvete, men om jag känner mig rätt så kommer jag fortsätta att må "dåligt" över det ett bra tag till.
sådan är jag. det är väl kanske min mänskliga del som tar över där, men det får mig ändå inte att bli mindre irriterad över mig själv för tillfället.
Präktig i all ära, men ibland önskar jag att jag inte hade haft den här idén över vad det är, eller försökt att vara det.
Publicerad 2011-05-13 19:48:25 i Allmänt,
jag började tänka på en bit av min histora nu, stod och kollade på allt folk utanför lägenheten och började av någon anledning tänka på hur allting hänger ihop, hur saker och ting har avlöst sig i mitt liv.
Hur allt var i början, introt till vars jag är nu kanske man kan kalla det.
Kommer ihåg när jag och syrran for hem för något år sedan och rensade en massa lådor med papper och böcker från lågstadiet. dagböcker som man skrev sporadiskt i då.
Jag brände allt, både för att jag hade hunnit glömma, eller kanske mer förtränga det som stod i dom. hur jag mådde och vad jag tänkte och för att jag inte klarade av att se det, läsa alla dom förtvivlade orden skrivna med den barnsliga handstilen jag då hade, det skar i mitt hjärta.
Redan när jag var 8 ville jag dö, jag trivdes inte i skolan, eller med så mkt annat för den delen heller.
första gången jag skar mig var jag 13, det blev ett beroende på något sätt, att se blodet och känna smärtan, detta utvecklade sig senare till ett antal självmordsförsök.
Jag fick lätt tag i hembränt, hur är inget jag har tänkt gå in på nu, inte än. det gör ännu alldeles för ont.
jag drack ofta ensam, utan att någon visste, bara för att det på något sätt hjälpte att smutta på den där flaskan.
Mina självmordsförsök blev mer och mer extrema, tillslut stal jag en massa tabletter av mamma, jag tror fortfarande inte att hon vet om det.
Jag blandade dom med alkohol, slocknade och sov i ett dygn, sen vaknade jag och kunde knappt stå, mådde så fruktansvärt illa, det slutade med att jag spydde oavbrutet i flera veckor, klarade inte av lukter, mat eller något.det var det första seriösa försöket.
jag hade även problem med just mat, ångest över hur jag såg ut, tyckte hela tiden att jag var för fet och för ful, och på ett sätt har jag samma problem än, fast med lite mer självdistans.
jag började spy upp mat när jag fick ångest över mitt utseende, jag försökte kontrollera mitt intag men klarade det inte. för jag har alltid älskat mat, tyckt att det har varit intressant och spännande med nya smaker, så därför blev det enklare att spy, vilket jag har gjort till och från genom åren.
tillslut kontrollerade mat, skärande och alkohol mitt liv.
Jag kunde inte sluta tänka på mig hela tiden, och vad jag trodde att alla andra tyckte om mig.
tillslut tyckte jag jävligt synd om mig själv, och ångesten förlamade mig totalt, dygnet runt. det enda som hjälpte var på något skumt sätt att trycka i mig mer mat, eller dricka alkohol, fast när jag blev för full så tappade jag all kontroll och skar mig ännu mer, vilket jag sedan hade ångest över, ärren radade upp sig, det blev på något sätt linjer som markerade alla olika händelser i mitt liv, jag minns fortfarande hur jag mådde och vad jag tänkte när jag numera tittar på mina armar .
när jag nu för tiden ser på dom så tycker jag det är synd att jag har dom, jag skäms inte, men dom väcker mkt frågor hos folk, till och med avsky hos vissa. men att skämmas över dom,det kan jag inte, dock tycker jag att det är fruktansvärt tragiskt att jag har dom. att jag en gång har mått så dåligt så jag har behövt göra mig själv så illa.
drogerna blev på ett sätt räddningen, jag kände ingenting under en lång period när jag drogade vilket ledde till att jag inte behövde skära mig något mer. jag övergav det beroendet för ett annat, som på ett sätt känns värre, men ändå inte.
Det finns NA- möten och 7000 olika sätt att få hjälp på när det gäller droger, det finns behandlingshem, manualer och steg. Och framförallt, resurser.
Går man till en läkare och säger att man är beroende av droger så får man direkt kontakt med drogterapeufter, blir erbjuden behandling, aktiviteter, "kurser" i att förstå sig på sitt drogbeteende och information om olika sätt att hantera sug på, hjälpt till att kunna sluta. det finns ställen som strömgården och avstampet, som är guld värda och verkligen behövs.
Men som självmordsbenägen så läggs inte samma resurser, skär man sönder sig själv så finns det inte samma skyddsnät.
jag fick en samtalskontakt, det var allt, och antidepressiva mediciner som gjorde mig till något annat än en människa.
tolka mig inte fel nu, min samtalskontakt som jag hade var guld värd, hon gick verkligen above and beyond, men det räckte ändå inte.
det krävdes droger för att jag skulle sluta skära och försöka ta livet av mig och på ett sätt starta vägen till tillfrisknande.
dock var jag tvungen att bottna med drogerna först, verkligen köra ner mig innan jag kunde ta emot hjälpen för att börja ta mig ur det, och på något ännu skummare sätt så har det varit enklare, enklare än om jag hade försökt komma till den här punkten i mitt liv fast utan narkotika, jag tror inte jag hade levt nu om inte allt hade blivit som det blev, men det känns konstigt, och på något sätt så fruktansvärt fel. att det har behövts allt det här, för att jag ska kunna börja försonas med mig själv, med mitt liv och för att jag ska kunna börja försöka förstå allt. och klara av att genomgå den resan.
det är väl på ett sätt det jag gör i denna blogg nu, jag försöker reda ut allt, gå igenom bit för bit allt i mitt liv för att förstå vem jag är, och hur jag blev den jag är.
jag har varit expert på att förtränga, minns fortfarande väldigt få grejer men det här är början iaf, till att hitta tillbaka till mig, och våga/orka/klara av att försonas.
och framförallt att acceptera.
det är på något sätt det svåraste, att acceptera allt, försonas med minnen och känslor och upplevelser.
det är många gånger jag måste intala mig själv att det är värt det, fast jag många gånger bara vill ta ett rejält kliv tillbaka och försöka dränka allt igen, dölja det under droger och alkhol, stänga av hjärnan, sluta fungera och bara skita i allt.
jag vill det ofta, speciellt idag, men jag har kommit så långt nu att jag vet, det är inte ett alternativ, jag kan inte gå tillbaka till att bli sån igen, jag kan inte oavsett hur ont alla dom här minnena, tankarna och funderingarna gör.
det är mkt kvar, en lång process som kommer att ta resten av mitt liv, men vad ska jag annars göra? alternativet är att sluta leva och ge upp allt, det är inget jag kan eller vill, jag måste klara det här.
så det är sådana här gånger som jag är fruktansvärt glad att jag har den här bloggen, den fungerar som substitut för alla kontakter jag inte längre har, ibland känns det ensamt, men hellre ensam med en blogg och ett rätt bra liv, än ensam med drogerna och omgiven av kaos.
Publicerad 2011-05-12 14:57:40 i Allmänt,
hela jag skakar, och jag fattar inte riktigt varför, på något sätt känns allt overkligt, som att jag ser suddigt och har kopplat bort känslorna, men jag kan inte sluta skaka.
jag förstår mig inte på reaktionen, varför jag blir såhär. men jag vet varför.
Jag fick reda på att en vän dog inatt, en som jag inte kände superbra, men har haft tillräckligt många samtal och drogdimmiga stunder med.
tillräckligt för att det ska kännas fruktansvärt, att den lilla, vänliga, smågalna, utsatta, bräckliga människan ska ha dött.
jag vet inte hur än, teorier finns det gott om, men förmodligen dog hon på ett sätt som kanske inte är det värsta, men ändå det mest tragiska.
Det var kanske väntat, men ändå inte, det hon slog i sig är riktigt farligt, det vet jag, men ändå tänkte jag aldrig att hon skulle dö. för hon hade klarat sig igenom så mkt.
det är bara så galet, och just nu vill jag sända en tanke till henne och hoppas att hon sitter högt där uppe utan problem och med en frid som har utraderat all smärta, sorg och lidande.
Hon kunde charma många, mig lyckades hon då göra det med. och hon förlängde mitt liv med många skratt.
R:I:P Marie
Publicerad 2011-05-08 13:42:10 i Allmänt,
som vanligt så börjar jag fundera på saker när det är som mest omständigt att kunna skriva av sig allt, som tex när jag ska sova och datorn är avslagen eller som nu när jag sitter i badet, just nu blev det en sånhär överväldigande känsla att jag verkligen MÅSTE skriva av mig så jag slängde mig ur badet och sitter nu här i handduk, ibland är det allt bra galet.
Alla dom som ringde till mig, skrev eller person till person -flippade på mig när jag sa att jag inte ville gå igenom interferon behandlingen direkt använde att dom brydde sig om mig som argument till att attackera och trycka ner mig, ringakta mig som person och en vuxen individ. Men vad tusan alltså?!
först och främst, jag är en vuxen människa, jag gör misstag men jag har ändå rätt att bli respekterad och behandlad som en vuxen, vilket innebär både att jag får stå för mina val/misstag men även att folk ska respektera dom valen jag gör och inte bara köra över mig när jag väljer något som inte passar dom, eller klappa mig på huvudet när dom tycker att jag sköter mig "bra" ( enligt dom)
jag är en människa! som till och med otroligt nog är myndig, och inte helt okapabel till att ta hand om mig själv.
Men för att återgå till saken nu, jag är arg, fortfarande, det kanske märks? och jag tycker faktiskt att det är berättigat.
Om man nu får använda att man bryr sig om en människa som argument att flippa på dom, döma och försöka bestämma, tillrättavisa. Så då borde väl tekniskt sett (om jag nu hade tyckt att man verkligen får göra så, vilket jag inte gör) kunnat göra det gällande dom också.
Jag hade kunnat flippa på en människa, förnedra den och ta bort dens känsla av myndighet genom att fördöma dens val att inte genomgå en gastric bypass fast personen sakta håller på att äta ihjäl sig,
Jag hade kunnat ringa och flippa på människan som vägrar sluta stressa och röka fast kroppen och hjärtat håller på att lägga av pga det.
jag hade kunnat ta kontrollen över en annans liv, styra och ställa om vilka den ska umgås med eller inte, och det skulle vara berättigat, bara för att jag bryr mig.
låter det vettigt?
nej det tycker inte jag heller, för jag kan förstå varför någon inte vill göra en gastric bypass, jag kan förstå rädslan som är förknippad med det, och jag kan förstå hur vänner som inte är bra för en är svåra att slita sig ifrån, för ensamhet är ingen höjdare heller, och jag kan verkligen förstå varför en människa har svårt att sluta med ett beroende som inte gör annat än skadar en och jag kan fatta varför stress på ett sätt har blivit en människas behov i vardagen för att orka fungera. "ens värsta fiende men samtidigt ens bästa vän"...
jag försöker åtminstone förstå, därför kan jag inte sluta vara så arg, och bitter men framförallt besviken!
sen varför är det så att bara vissa har rätt att få reda på det som dom så hårt fördömer mig gällande? det är tydligen en sak som dom har rätt att lägga sig i och bestämmande gällande eftersom det är min familj, och mina vänner.
Men är det då bara vissa i familjen och vissa vänner som har rätt att få reda på det, och bilda sig en egen åsikt?
varför blev helt plötsligt dom "uteslutna" medlemmarna ur familjen och vänkretsen omyndigförklarade? har inte dom också rätt att veta? att få visa att dom är vuxna och klarar av att hantera det, på kanske ett mer moget sätt än vad resten av folket har gjort.
Varför är det en rättighet att lägga sig i vissas liv, och utesluta andra?
och sen när blev jag och min bror omyndighetsförklarade?
jag är förbannad och kränkt, ledsen och ångerfull.
Och det konstiga är, att i hela den här ruljansen så har dom lyckats få mig till att nedervärdera mig själv igen, att trycka ner mig och känna att jag har gjort fel,
att jag inte har rätt att göra mina egna val, att jag inte får bestämma, att jag inte kan, eller klarar det men framförallt, att jag har svikit alla igen.
att känna sig som att hela familjen är emot en, och att vissa vänner är det är hårt, det trycker ner en långt under jorden och ibland får jag en obeskrivlig panik över det, men på något sätt är det nu jag har börjat inse, att dom som jag trodde jag kunde lita på, som förstod mig och som jag förstod. kanske inte är mogna att ha den rollen i mitt liv, att jag måste försöka skaka av mig dom.
det känns så trist, att veta att JAG återigen genom mina val har gjort så att jag har förlorat det jag trodde var viktigast i världen, min familj.
Men jag vet också, att det inte bara är jag som har gjort fel, även om dom får mig att känna så och jag även har tillåtit det.
jag tycker bara det är synd, och det känns som att min bror, som jag älskar högt på denna jord, har hamnat i kläm, återigen, pga vi kvinnor, och pappa vet jag inte ens vars han är.
men jag är less nu, och det är nog dom också, och på något sätt känner jag att om dom inte ens för sig själv kan erkänna att dom gick över gränsen, att dom har gjort något fel i familje mobilen, ja då är det nog lika bra att lämna dom bakom mig, för jag kan inte gå framåt med folk som själv verkar stå kvar på samma ställe.
jag saknar min bror fruktansvärt mkt, men jag vågar inte ens höra av mig till han för det känns numera som att det är jag som har gjort fel, att jag inte har rätt att höra av mig till han, att det är jag som har bränt mina broar för det är jag som har gjort fel, igen och igen och igen. jag gör det hela tiden! det kanske även är jag som behöver mogna,
just nu vet jag varken ut eller in, det här håller på att spränga sönder mig inifrån och just nu är det här det bästa jag kunde komma på för att få ur mig lite av det.
jag är så ledsen så jag blir arg och så arg så jag blir ledsen, det är en ond cirkel som har slagit mig igen och den här gången har jag verkligen ingen aning om hur jag ska fixa det.
