Välkommen till min blogg

Nog för att jag gillar att sticka ner till jämtland och lugnet där eller hem till skogen så är nog min nya favoritplats faktiskt hundberget, det är så otroligt härligt att vara där uppe och jag blir lugn av det. Fast det är så otroligt högt upp så är det faktiskt riktigt avkopplande.

Vägen upp dit är jobbig men lätt värt det för utsikten där uppe är så otroligt mäktig!

Jag hoppas då att jag någon gång framöver lyckas ta mod till mig och faktiskt förflytta mig till kanten av platsen men det får bli något som jag tar itu med senare, tex om jag någon gång skulle få dödslängtan för jag kommer garanterat att svimma och trilla över kanten!

Mina rädslor: har avverkat den här punkten redan i min blogg så jag hänvisar till det, gjorde fan ont av någon anledning att läsa igenom det idag. http://kaffo.blogg.se/2010/april/radsla.html

Köksfilosofi surrade jag och min kära vän sanna aka sparven om häromdagen. Undra varför jag oftast lyckas med bedriften att faktiskt låta rätt vettig när det gäller att hjälpa polarna men när det kommer till mig själv så försvinner den tankegången på något sätt.

Som tex inatt, var riktigt nära att jag stack iväg och gjorde något jag säkert hade ångrat idag, Jag kunde faktiskt tänka logiskt, jag var nyvaken och ledsen, men logiken fanns där, dock ville jag inte egentligen tänka den utan bara känna att jag "levde", jag tog medvetet fram allt sug jag har, alla argument till varför jag borde kliva på igen och tryckte snyggt undan logiken allt eftersom jag tillät mig själv att sjunka längre och längre ner i måendet. Tillslut klädde jag på mig och satt med telefonen i handen.

Sen vet jag inte vad som hände, orken rann ur mig och jag vet inte vad som fick mig till att inte gå ut genom dörren eller ringa det där samtalet. Kanske en sorts kapitulation ändå, igen. Har faktiskt ingen aning vad som fick mig att sätta igång en film, ta fram ett vattenglas och vänta tills Jens kom hem.

Idag känns det bra att jag inte stack, att jag ändå stannade kvar för det är det här livet jag egentligen vill leva, men det känns som det är något som saknas hela tiden och jag vet inte vad det är.

Jag gillar att filosofera, ganska ofta grubblar jag över saker, disskuterar, och undrar. Det är väl ett sorts sätt för mig att hantera världen och försöka förstå den bättre. Vete tusan egentligen. Att grubbla över universum har alltid varit intressant, något jag kan förlora mig i. Kanske var det som hände inatt, att jag kollrade bort mig själv ungefär som jag snackar med polare så dom blir yra ibland. Jag kanske bara hade tur? jag vet faktiskt inte.

Idag vet jag ärligt talat inte vad jag ska skriva här, det finns mkt som får mig att gråta, men samtidigt ingenting. Vet inte hur jag ska förklara eller beskriva det hela, jag kan gråta en tår men inget mer. Det tar stopp numera och jag antar att det finns en anledning till det.

Istället för att gråta, eller ge extrema uttryck för mina känslor numera så har jag dom där stunderna då allting bara är som det är, ett sorts dystert konstaterande.

Finns antagligen anledningar till det också, jag tar mig igenom det genom att existera. Jag har ett mål som jag ska lyckas med kosta vad det kosta vill.

Annars vet jag att lejonkungen får mig att gråta numera, och mina drömmar.

Shit vad deprimerande inlägget blev nu då, kan åtminstonde lyfta upp det med att jag och jens firade våran årsdag i helgen så det var romantiska inslag konstant, frukost på sängen, Titanic, romeo och julia [mkt skum film] middag med levande ljus och dessert ala de lux. Helt enkelt en massa mysande bara och det var härligt.

Man måste nog se till så att man försöker hitta ljuspunkterna i livet, iaf en dag som denna när jag antingen har vaknat på helt fel sida eller bara behöver få spy ett tag. Är less idag men så måste det också vara ibland så det är bara att gilla läget och ta sig igenom dagen med kunskap om att morgondagen garanterat blir bättre. Allt brukar se ljusare ut när jag har fått sova på saken.

Sinnersro är livsviktigt för mig numera, att känna harmoni och lugn utan massor med stress som pockar på konstant är A&O för att jag ska kunna hålla mig på rätt väg, att inte falla tillbaka.

Någonstans på vägen hit utvecklades jag till min raka motsats till vad jag tidigare har varit. Kanske är det så att det är en nödvändighet för att kunna hålla mig ifrån en väg fortsatt i missbruk.  Att hitta en annan väg som inte innebär en nedåtgående spiral utan mer något som lyfter mig uppåt, både mentalt och själsligt.

Att tända ljus, läsa en bok, promenera och filosofera. Lyssna på lugna favoriter och fundera över dagen är harmoni för mig, och min morgonrutin är viktig, den lägger grunden för resten av dagen.

Att veta att jag tar hand om mig själv och försöker göra detsamma med min omgivning gör så att jag kan sova på natten, bra till och med.

När jag gör det som är bra för mig själv och känner att jag har hittat rätt så är det som att alla bitar faller på plats. Nu vet jag vars jag är i livet och lite mer om vem jag är och hur jag fungerar.

Fast av någon anledning så sörjer jag ändå rätt mkt numera, över det som har varit, dom minnen jag fortfarande har kvar och nästan inte ens vill minnas för det är tungt, och det gör fruktansvärt ont. Men någonstans så vet jag att jag måste göra det här och ta mig igenom det, lämna det bakom mig och sörja det klart.

Som tur är vet jag nu iaf att det går över, att det faktiskt finns ett ljus i slutet av tunneln och jag siktar mot det.

Men det som ger mig en grundkänsla av välmående är att jag vet att jag är påväg någonstans, att jag utvecklas och faktiskt vet vad jag mår bra av. Jag vet att ingenting är evigt, inte ens dom stunder när jag mår bra utan allting förändras.

Just därför är jag tacksam för det jag har just nu och här. För man vet aldrig hur snabbt det ändras.


Sen så är det ju även så att det är förändringen i dom små sakerna som gör den stora skillnaden. Åtminstone för mig.

Är det något som verkligen kan driva mig till kanten av vansinne så är det faktiskt diskriminering, fördomar och allmänna orättvisor, avskyr när folk blir särbehandlade, mobbade, eller utstötta och kan verkligen inte hantera sådant.

Samma sak gäller med alla former av övergrepp, våld, och mental/fysisk misshandel.

Tidigare var jag inte helt av samma inställning, jag har gjort vissa av dom där sakerna och det får jag stå för nu men jag är inte stolt över det, dock måste jag ta mitt ansvar i det hela.

Sen så är det några av dom där sakerna som jag själv har råkat ut för som har präglat mig till det jag nu är och står för.

Alla kan förändras och det är en jäkla tur det.


Annars så är jag iaf glad idag också, himla skönt att ha några sådana dagar efter varandra! igår var jag och Jens och shoppade loss i luleå, handlade verkligen massor av saker till lägenheten, mest tyger osv av alla dess slag också köpte vi nytt till hela badrummet. blev mkt ljusare och trevligare nu. ska bara få upp speglarna sen så är det perfekt. Jag har verkligen insett hur mkt lite färg i omgivningen gör för mitt mående. Nu har vi massor av färg i gästrummet, sovrummet och toan och bara det lyfter mig högt upp över bergen så mer färg kommer det att bli allt eftersom ekonomin tillåter det :D

Sen så verkligen älskar jag våran vaktmästare KG, igår så verkligen förgyllde han min dag när han var här. Han är så öppen, rolig och framförallt trevlig! sen så är han sjukt hjälpsam. Han är en riktigt varm människa så han gillar jag starkt. en människa som får mig att skratta är värd sin vikt i guld!

Idag håller jag för övrigt på med att göra en massa olika sorters köttbullar och biffar (nyttiga sådana dock) Har kommit på att det är perfekt att ta en dag och bara laga biffar och köttbullar i stora lass sen portionera upp i påsar och frysa in, då slipper jag dra fram en massa disk till varje måltid utan man kan bara värma upp dom och koka potatis till, dessutom är det perfekt dom dagar jag inte hinner komma hem och börja med middagen innan jens kommer så det är nog största genidraget hittills det här året :D

med mitt minne så är juh det här alltid lika intressant, jag tex VET att jag har varit i umeå på karateläger när jag var 12 men jag MINNS nästan inget av det.

Är så med det mesta skumt nog.

Har dock en svag minnesbild av en snubbe som försökte lära mig äta med pinnar [vilket jag sedan blev manisk gällande] Att jag var yngst där och lyckades sabba handleden under en övning och att jag försökte köpa en tändare till mina smällare men inte fick för att jag var för ung.

egentligen så var karate perioden riktigt sweet, hade kul som fan på varje träning och tävlingen i boden var riktigt nice.

Sen var alla graderingar roliga också, och att man lärde sig att räkna till tio på japanska kanske man har användning för någon gång i framtiden.

Tror det är fast-etsat i mitt minne . Dock minns jag bara en kata. Gillade det man fick lära sig också gällande hyfs, respekt och allmänt vettigt beteende, Dock inget jag alltid har praktiserat men vet.

Aja, kul att jag minns lite av det där åtminstone, fick som en mysig känsla nu såhär på morgonkvisten.

Just nu har jag iaf nedräkning till klockan elva, då ska jag till vårdcentralen så dom får byta mitt omslag i pannan, se om det har blivit bättre, dom tror att jag kanske har en vätskesamling under huden.

jag kan dessutom informera att jag mår bra idag också, alltid lika trevligt att vakna med ett leende så jag ska enbart ta hand om mig idag och fara på praktiken lite senare, sen är det helg och då är det mys för hela slanten som gäller!

har jag varit nikotinfri sex veckor och drog/alkohol fri ännu längre, inte illa! för övrigt så smider praktiken, jag verkligen älskar det där stället!

Har faktiskt ingen aning vad mer jag kan skriva under den här punkten, förstår inte riktigt poängen med den [som dom flesta av punkterna] men dom ger mig något att göra och fundera över åtminstone.

Igår kväll så satte jag min polare på bussen, hon var här och hälsade på i tre dagar och jag hoppas hon känner att hon har fått vila ut och samla ihop sig lite innan hon for tillbaka till kaoset.

Ibland så känns det som att man inte kan hjälpa fast man vill, men att ha en dörr som alltid står öppen för en människa kan ibland göra nog så mkt.

Sen så har jag fått en akuttid hos läkaren idag, vaknade upp med fetaste bulan ovanför ögonbrynet som dunkar och gör ont som fan, det gör till och med ont ner på ögonlocket så idag börjar jag praktiken lite senare.

annars så mår jag rätt bra idag, är mycket mer harmonisk nu för tiden än förut. Känns som att jag har en bra grund att stå på, jag försöker ta hand om mig och se till så att jag inte glider ur kurs.

Men självklart har jag fortfarande mina stunder av kaos då jag blir stressad, aggressiv och snäser åt världen. Ibland vill jag bara skrika av frustration fast jag inte vet varför, det är skumt men en realitet.

Jag har dock upptäckt att ett mörkt tyst rum hjälper mot det mesta. [panicroom]

vissa saker önskar jag att jag hade gjort annorlunda men tyvärr är det inget jag kan förändra nu i efterhand.

mkt i mitt beteende mot tex brorsan, omgivningen etc ångrar jag men det som har hänt har hänt. Jag försöker ta lärdom av det och inte göra om det igen men det är svårt att hela tiden vara medveten. Att stoppa sig själv innan man kliver över gränsen.

Men självklart dyker mkt upp då och då, små minnen som ger mig en grym känsla av obehag, ibland har jag svårt att förstå att jag har betett mig så eller att jag har blivit utsatt för sådana saker, vill på ett sätt distansiera mig från det och tänka att det inte har hänt men det är ju inte heller hållbart i längden.

Fly är något som jag var bra på och fortfarande är fast inte i lika stor utsträckning, jag försöker undvika att falla för den instinkten så mkt jag endast kan.
Att utmana mig själv och vinna när kroppen ställer in sig på automatisk flykt är krävande men ett måste. Som tex gällande praktiken och diverse sociala sammanhang.

Ibland kan jag få omänsklig ångest och ibland blir jag känslokall och tyst. Antar att själen inte orkar mer när det blir så, har börjat försöka lyssna på kroppen/mitt inre och ta hand om mig själv på ett helt annat sätt än någonsin förut men ångesten, denna överväldigande ångest som kommer ibland är brutal och det är oftast när den kommer som hjärnan släpper fram något gammalt minne. Ibland känns det bara som att jag hela tiden försöker fly från mig själv. Är nog dags att acceptera det jag minns av det förflutna helt och gå vidare.


För övrigt så börjar min praktik om idag! jag är riktigt glad över det, har längtat så fruktansvärt mkt! och jag känner att jag måste börja sätta igång och jobba på min socialfobi igen, en timma per dag är alldeles överväldigande men hellre det än ingen utmaning alls.

Den här är svår, måste nog välja två stycken födelsedagar, den ena minns jag inte så mkt av förutom att jag fyllde typ 11 eller något liknande och mamma och pappa lät mig välja vad jag ville göra så det blev lycksele djurpark och skogsmuseumet där :D jag verkligen älskade det stället.

Den andra favorit födelsedagen var nog när jag blev kidnappad av sanna, lotta och marie. I samma veva blev niklas också tagen av mange och diverse så vi hamnade alla ute på fingermansholmen. det var grymt kul där, god mat, trevligt folk, eld, brottning you name it! tillslut så somnade alla förutom jag niklas och en till så vi ringde efter räddning från fastlandet så febba och några kom och räddade oss också fortsatte partajet. kan säga att det var en grymt rolig födelsedag, båtturerna ska man nog inte förjupa sig på och blött blev det iaf.

förresten så vet jag inte om jag har hunnit skriva om vårat nyårsfirande än? tror inte det iaf.

Nyårsafton 2010-2011 är nog den bästa på många, många år. Sanna, maria och olov kom till oss fullpackade med ingridienser och alkoholfri skumpa + öl. Avancerad matlagning utfördes i diverse uppdelningar med militärisk precision och resultatet blev himmelskt.

Efter diverse förhör och surrande så blev det Geni-spelande på hög nivå i lag och självklart vann team säker!(sanna,jag och jens) spelandet avrundades med lite pannacotta som var ljuvlig så jag tryckte två och det var de värt i min kaloriräkning!

Klockan tolv så korkades skumpan upp och det blev skålande och spanande efter fyrverkerier från balkongen, insåg att Älvsbyn blir laglöst på nyår, det sköts fyrverkerier efter gatorna och diverse så vi blev inte så långvariga där ute men soft var det ändå. så summan av nyår är att det nog var den bästa någonsin!

dock skulle egentligen ann och hjalmar ha varit med också men deras hund sprang iväg just innan dom skulle bege sig hit så det fallerade lite, men vi får göra ett nytt försök nästa år!

Nyårs-listan.

1. Gjorde du något i år du aldrig gjort förut? massor, fast mer inom personlig utveckling, dock besteg jag hundberget några gånger också har jag hunnit läggga ned med alkohol,droger och nikotin.

2. Höll du några av dina nyårslöften? Gav aldrig några förra nyår, tror jag sov bort det.

3. Blev någon / några av dina vännen föräldrar i år? haha det kan man lugnt säga, babyinvasion!

4. Dog någon som stod dig nära? ja tyvärr.

5. Vilka länder besökte du? inga

6. Är det något du saknar år 2010 som du vill ha år 2011? faktiskt inte.

7. Vilket datum år 2010 kommer du alltid att minnas? 23 januari, 26 februari och 1 juli.

8. Vad var det största du gjort 2010? Oj! svårt att välja men det är nog besluten jag har tagit. 

9. Största misstaget? Ingen aning, har gjort flera men svårt att veta vilket som var värst.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig? Ja

11. Bästa köpet? Scannern/skrivaren och matberedaren våran + platt tvn, riktigt sweet!

12. Vad spenderade du mest pengar på? humm, kläder och mat antagligen

13. Gjorde någon dig riktigt glad? Jens! sen såklart syrran också.

14. Vilken låt kommer alltid att påminna dig om år 2010? alldeles för många.

15. Var du gladare eller ledsnare i jämfört med tidigare år? mkt gladare!

16. Vad önskar du att du gjort mer? tagit bättre hand om mina närmsta.

17. Vad önskar du att du gjort mindre? misstag.

18. Hur tillbringade du julen? Hemma i skogen hos föräldrarna med släkten och Jens.

19. Blev du kär under 2010? ungefär, slutet av 2009 är nog mer korrekt.

20. Hur många one-night-stands? Inget

21. Favoritprogram på tv? Criminal minds

22. Hatar du någon nu som du inte hatat i början av året? Jag hatar i princip ingen, men jag har valt bort många ur mitt liv.

23. Den bästa boken du läste i år? Svårt att säga, förmodligen kitchen confidential som jag lånade och nu försöker köpa :D

24. Största musikaliska upptäckten? Henok achido

25. Något du önskade dig och fick? Jo mkt, ett riktigt liv!

26. Något du önskade dig men inte fick? Nej

27. Årets bästa film? the crazies

28. Vad gjorde du på din födelsedag? Käkade tårta och hade besök och sen på kvällen så blev det fest i Piteå

29. Finns det någon som gjorde ditt år ännu bättre? Ja

30. Vad fick dig att må bra? otroligt mkt olika saker,Jens framför allt och sedan dom små glädjeämnena i livet, praktik, sunda val, insikt, ordning.

31. Vilken kändis var du mest sugen på? Ingen

32. Vem saknade du? Morfar, Erik och Niklas

33. De bästa nya människorna du träffade? Tove, Ida (reunion), Magnus, Linda och Christoffer

Jag minns nästan ingenting av mitt liv, iaf inget väsentligt utan bara små glimtar här och var så på den här uppgiften har jag faktiskt ingen aning om vad jag ska skriva.

Jag och syrran pratade om minnet för ca en vecka sedan och vi var båda överens om att när man inte minns vissa grejer så måste det bero på något, överbelastning/ överlevnad eller vad tusan som helst.

På ett sätt är jag glad över det drogerna har gjort med mitt minne, tack vare att jag inte minns allt lika bra som förut så slipper jag mkt ångest, skam och en massa annat skit som bröt ned mig innan. Det enda jag behöver handskas med nu är praktiskt taget det som sker här och nu, jag minns inget annat i princip. Dom minnesglimtarna jag har är när jag hör en viss låt, känner en doft, eller känner en viss smak men sällan något konkret.

jag vet inte om jag ska sörja eller glädjas över mitt minne, eller rättare sagt brist av minne. Än så länge är det tack vare bristen av minne jag kan hålla mig ifrån att vara så jävla självdestruktiv, just nu har jag liksom ingen hågkomst till varför jag ska vara det och det tackar jag gudarna för, "endast" suget är det jag måste hantera just nu, inget annat och jag hoppas det kommer att fortsätta begränsa sig till det.

Just idag är jag glad, lever i nuet och känner att året har börjat riktigt bra. Börjar även om med dieten nu efter juluppehållet så det känns bra med nya tag och motivationen på topp. Allt verkar lite ljusare och gladare idag, snart är sommaren här!

Har dock en text hela tiden i huvudet som hjälper lite, är dock inte hela :

Bara för idag ska jag tänka på mitt tillfrisknande, leva och glädjas åt livet utan att använda droger.
Bara för idag ska jag vara orädd. Mina tankar ska vara hos mina nya vänner, människor som inte använder och har funnit ett nytt sätt att leva. Så länge jag följer den vägen har jag inget att vara rädd för.

Att försöka leva i nuet, dag för dag utan att hela tiden oroa sig för framtiden,det förflutna osv är riktigt svårt och ovanligt men definitivt värt ansträgningen, dock faller tankar lätt tillbaka i gamla spår.

"Drogen är min trygghet,min medicin,min flykt."

Tänker ofta på texten jag skrev för ca ett år sedan och funderar, ibland är det alldeles för lätt att fastna i ett spår.

Egentligen har jag väl bara en dröm; att få vara lycklig merparten av mitt liv och tillfreds. Men för att kunna bli det så är det lite mål som jag måste uppfylla.

Exempel på dom är att:

• Lyckas fortsätta hålla mig drog/nikotinfri
• Fixa ett jobb som jag trivs med tex som bibliotekarie-assistent
• Hitta på äventyr/aktiviteter/hobbies osv som håller mig sysselsatt och ger mig variation.
• Jobba med min personliga utveckling- positivitet- bemötande osv osv.
• I slutändan bilda familj när allt är relativt stabilt.
• Bli mer human.

Jag tror det täcker det mesta iaf, jag har säkert glömt skriva lite saker men allt hänger juh som ihop på ett sätt, jag kans skriva 7000 underkategorier och tillvägagångssätt till varje punkt men så djupt behöver vi nog inte gå.

Min dröm är helt enkelt "bara" att vara så lycklig som jag endast kan fixa och att klara av allt som behövs för att bli det [vilket även innebär kunskap att kunna hantera när det väl blir dåligt så jag kan komma tillbaka till lycka så fort som möjligt]

Jag vill bara ge upp, kapitulera och ta den enkla vägen men jag kan inte, förmår mig inte till att göra det, mina mål,drömmar och hopp står i vägen. Håller mig ifrån det slutgiltiga beslutet. Jag kan inte välja den vägen fast jag inte orkar försöka motstå längre. Jag har slut lösningar och ideér, allt känns trist deprimerande och becksvart fast det egentligen inte är det.

I min självömkan så skulle till och med en klart skinande sol verka glåmig och intetsägande. Just nu kan jag inte uppskatta något, inte ens spärren som håller mig vid liv och som tydligen inte går att rucka på.

Allt jag vill just nu är att berusa mig, droga ner mig och aldrig mer behöva kämpa-må-vara-existera. Bara ge upp! Men av någon anledning så sitter spärren envist kvar och jag har fått svårare och svårare att minnas varför den finns men existerar gör den och just nu hatar jag den för att den gör allt så komplicerat.

Det finns ingen impuls längre, inga infall, inget nytt eller spännande. Jag har skapat mig en tillvaro av slentrian och ordning som jag inte har varken kunskap, ork eller sinnesnärvaro till att kunna förändra.

Jag har skapat min värld men hur gör jag för att förändra den så jag kanske slutar sakna, vilja och tråna efter det förgågna som helt plötsligt verkar så bra men ändå inte.

Gräset är alltid grönare på andra sidan eller?
Inse : jag klagar över att jag har skapat mig ett liv med trygghet,kärlek och en lovande framtid. Det är helt sinnesrubbat.

Känns som jag redan har täckt upp familjen ganska bara i dom tidigare inläggen, vi är inte så många kvar i min släkt så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva här faktiskt förutom att min familj är dom jag älskar högst på denna jord, dom är allt för mig och jag hoppas att alla får stanna kvar ett bra tag till med hälsan relativt intakt :D

För övrig så vill jag bara gå och gräva ner mig eller något, har haft ett sug som heter duga i en vecka och igår var det så intensivt så jag höll på att knäa totalt, slutade med att jag grät mig till sömns, shit alltså säger jag bara!

Idag är det inte lika hemskt men tillräckligt för att jag ska vara aningen disträ, vill bara kunna koppla bort känslor och tankar men men, har skickat ett meddelande till min CRA- person så kanske hon får mig på andra tankar.

är så skumt när man kan tänka rätt och logiskt men inte känna det. Kroppen bara skriker efter droger fast jag hela tiden försöker tänka på varför jag har lagt ned med dom och påminner mig allt jag vinner på att hålla mig ifrån dom.

Av någon anledning känner jag mig alltid fruktansvärt ensam när det blir såhär,det fuckar juh upp skallen totalt och tillslut börjar jag glorifiera drogerna och längta efter "samhörigheten" man hade när man tog dom, vilket jäkla bullshit egentligen, men det är så jag känner fast jag vet att det bara är en glorifiering. gah! jag blir tokig...

Ska jag inte göra något ansträngande, idag är det ischoklad av alla möjliga smaker som produceras och imorgon ska det sista göras på alla julklappar, mkt "pyntande" så att säga. Sedan är det ett obligatoriskt besök hos tandläkaren, tvätta en sväng och sedan bär det av hem till skogen med jens och fira jul med släkten min. kommer att bli grymt nice att vara där i några dagar, äta gott, mysa och allmänt ha det trevligt. Jag vill fara dit nu känner jag bara för att få sova i min och syrrans stuga på gården med en eld som sprakar och världens mjukaste underbaraste säng som jag hela tiden saknar :D sen är juh mysfaktorn ännu högre just för att jens följer med, kommer bli härligt att bara vara några dagar :D

när vi väl kommer tillbaka till "verkligheten" här i Älvsbyn så blir det väl antagligen att sticka på mellandagsrean i luleå, det är väl nästan obligatoriskt att shoppa lite då iaf, hitta några bra gardiner till köket osv. btw, finns det ingen som har åtta stycken panelvagnar till övers?!

Fattar verkligen inte den här punkten, onödigt vetande ala de lux, eller det är väl iofs hela listan egentligen. haha! :D men men, jag har använt axelväskor i 12-13 år tror jag, har aldrig förstått mig på handväskor,dom är juh bara i vägen när man måste gå och hålla i dom hela tiden, otympliga eller opraktiska, vilket fall som. i min är det många oliksa fack,alla har sin enskilda funktion, handsfreen och telefon i en, plånbok,pennor och nycklar i ett. busstidtabell i ett, almenackan i ett annat osv osv. jag rymmer det mesta i min väska, ska jag bort 2-3 dagar så rymmer jag oftast alla ombyten i den som behövs inklusive borste och necessär :P


så nu vet ni allt om min axelväska, som jag för övrigt behöver byta ut mot en ny, min har klarat sig i ett år nu och nu är det dags att göra sig av med den för den är grymt trasig överallt, kostade mkt men höll inte så länge :/

Sen så har jag haft syrran och max på celebert övernattningsbesök söndag till måndag, så vi passade på att julbaka lite chokladbiskvier,knäck av olika slag och två sorters ischoklad, ikväll eller imorgon ska jag och jens utöka ischoklad-förrådet med lite andra smaker så det blir roligt :D

idag hade jag sista dagen på praktiken nu innan jul btw, jag har "lov" fram tills den 10 Januari då alla elever kommer tillbaka så jag har laddat upp med en massa böcker som jag ska läsa under ledigheten, sen så ser jag grymt mkt fram emot nyår, det kommer att bli fucking AWSOME! ska bli trevligt att få finbesök av lite pitebor och en förrädare. haha! :P

Jag har juh en syster som är ca 1 år och fyra månader äldre än mig också en brorsa som är fyra år yngre än mig. Ni kan juh tänka er vad det har skapat för någon sorts dynamik när vi var yngre, brorsan blev nog ständigt mobbad av jag och syrran som gaddade ihop oss mot han, när jag tänker på allt vi gjorde så skäms jag och mår rent utav sagt dåligt, både mentalt och fysiskt. Vi var hemska mot han men han gav oss då åtminstone en rejäl kamp gällande allt, dock kan jag säga att oavsett hur vi betedde oss mot han så har syskonkärleken alltid funnits där, på ett mkt positivt sätt, vi har alla varit överbeskyddande mot varandra och jag skulle kunna gå genom eld för dom båda för det finns inget viktigare än familjen och att vårda/bry sig om dom och hjälpa/beskydda så mkt man endast kan. Jag kan inte tänka mig ett liv utan brorsan och syrran, dom är juh som en sorts bästa vänner. vi har gått igenom mkt tillsammans och vi har funnits där och stöttat varandra hittills genom livet.

Min syster och bror har ställt upp för mig så mkt och så många gånger så jag nästan har tappat räkningen, dom har verkligen gått "above and beyond" vad man kan tycka är rimligt och jag är djupt tacksam för det.

Men men, nu till rå fakta:

Broder Krister : 20 år gammal, fordonare som har kämpat hårt i skolan och segrat, fick stipendium och grejer när han tog studenten och har ett jävligt välbetalt jobb nu, så det lönar sig att anstränga sig ;D
Krister är iaf den som har haft det kämpigast av oss alla tror jag, det är ett under att han inte hamnade snett någonstans på vägen utan han har övervunnit alla hinder med råge, ingenting har kunnat sätta stopp för han, varken när han var liten och skruvade isär alla apparater hemma ellernu när han har blivit vuxen och verkligen vill ha något, han nöjer sig inte med något halvdant utan ska det vara så ska det vara rejält, han vet att han förtjänar mkt och han kräver det också.

är det någon som kan räknas som en macho-karl så är det väl brorsan, han är praktiskt lagd, inget pjosk eller fjoll osv hos han utan det är rakt på sak som gäller och ärlighet.

Syster Lovisa : 25 år ung eller vad man ska säga ;) utbildad rörkrökare men omskolad till undersköterska, är gift med en riktig Björn till man ;) och har ett barn som heter Max. Syrran är den jag har upplevt som mest osäker på livet,sig själv och sitt värde, självkänslan har alltid varit låg vilket har fått kompenserats av självförtroende i den mån det går[genom att prestera], men det betyder inte att syrran är svag utan bara att hon är starkare än vad folk tror för det krävs mkt av en människa som har en så låg syn på sig själv att lyckas så bra som hon har gjort, hon har haft fruktansvärda motgångar i livet som hade kunnat få vem som helst att gå under av eller låsa in sig för all framtid men någonstans har hon hittat orken och gnistan till att fortsätta leva, att existera i livet utan att springa och gömma sig eller undvika världen. Hon har konfronterat mkt, både fysiskt, mentalt och själsligt och kommit igenom det lite starkare. jag tror att på ett sätt kan hennes låga självkänsla vara det som gör hon så fruktansvärt mänsklig, och framförallt medmänsklig. Min syster är som en klassisk björnhona! hotar något hon eller hennes familj så finns det inget som kan hindra hon från att skydda dom oavsett vad det krävs! hon har en bra uppfattning om vad som är rätt och fel, hon har inga problem med att ställa krav på sin omgivning som hon faktiskt har rätt till men ibland är hon alldeles för snäll.

Vilket fall som, mina syskon är mina hjältar och jag är stolt över dom och imponerad över vilka dom har blivit och klarat av. utan dom skulle inte ordet familj finnas.

gah! aningen svårt att ta kort på sig själv sådär, och vem tusan bryr sig om vad jag har på mig för kläder? men men, jag betar snällt av listan en efter en.  och jag vet, jag är svart och tråkig men jag har åtminstone vita sockar på mig!



för övrigt så har jag och jens fått julduken som morsan har vävt åt oss, jag tycker faktiskt den blev riktigt snygg så tack mamma!